Owls, owls, owls

Hysterisk nattuggla.

Nyfikenienstrutuggla


Glupuggla.


Drakuggla.


Harbensuggla.


Sillfjällsuggla.


Felfrisöruggla.


Riddarmantelsuggla.


Sibirienuggla.


Rödskäggsuggla.


Industriuggla.



Fullkomligt, och utan anledning, har jag fått ugglor på hjärnan.
Godnatt.

1904

Lite om natten igen. Fast nu hände natten på riktigt.

Jag vaknar av att sängen skakar på ett märkligt sätt och skåpet med glasinfattningar ger ifrån sig ett klirrande, liksom skallrande ljud. Det är nästan morgon, men fortfarande mörkt ute. Hunden, som ligger nederst vid sängkanten, morrar ur mungipan och jag undrar yrvaket vad det är som pågår. Rummet fortsätter skaka och jag hinner tänka två saker innan det är över.
1. Det spökar. 2. Personen bredvid mig drömmer konstiga drömmar och rör sig så att hela rummet rister, inklusive skåpet.

När allt är över blickar jag ut i halvmörkret i hopp / förtvivlan om att urskilja en vålnad, men jag ser ingenting utöver det vanliga. Jag drar täcket över huvudet och rabblar en stilla bön om att det skall finnas en naturlig förklaring till alltihopa och somnar om.
Det fanns det.

Kaputt

Varför är det så svårt att skriva just nu?
Det kanske är sant som de säger. Att man skriver bättre, mer innerligt, när man är olycklig.
Jag vet inte om jag vågar tro på det där. När jag är olycklig kommer det inte mycket vackert ur mig, tror jag. Det blir mest svarta svador, mörka besök i trånga mentala gränder där syret är slut och galgen hänger framför mig. Ungefär. Eller meningslöst dravel om meningslöshetens heta närvaro. Ni ser.

Och jag vill inte göra mytologiska sanningar till mina, exempelvis den att för varje gång man skapar, dör man lite. Det måste finnas en motsanning.
Jag menar, jag dör kanske OM jag inte får skapa? Snarare är det väl så att jag bara måste få hämta mig lite efter varje gång. Under sommaren och hösten har jag lämnar in texter av olika format på löpande band till två olika instanser, och nu så här vid årets slut känner jag mig lite tom. Men att sluta känns liksom otänkbart.
Samtidigt som jag är skjuten ur en kanon, är jag trött. Jag skulle vilja gå in i ett tyst varmt vadderat rum och lämna tankar och känslor utanför i en hög på golvet. Huller om buller skulle de få ligga, skava på varandra, sörjigt rinna ut på golvet, känna kylan.
Under tiden ligger jag i det tysta varma rummet och får termomagnetisk massage av Gud, eller någon annan spännande person.

Nirvana.

Eller så skulle jag vilja, jag vet inte... fly verkligheten för en stund? I ett hus vid havet någonstans i östra Skåne. Eller på en vingård där jag får äta ost hela dagarna, dricka vin och vandra längs böljande gröna fält. Till och med en alpstuga i Staatlich Bundesrepublik Österrike kan passa.
Men jag har varken ett tyst vadderat rum eller speciella medel att räkna med (läs pengar) . Jag har en tvårumslägenhet där det är mer än mina tankar och behov som räknas och lever mitt liv i en vanlig stad. Kulturmässigt sett är den i och för sig bubblande vilket jag är mycket tacksam för, men annars är det väl inget storslaget. Inga pampiga avenyer eller så. Men den funkar.

Och hur avslutar man när det är svårt att skriva? När orden fastnar någonstans mellan hjärnan och tangentbordet, krumma, tomma på blod, grådaskiga och blekfeta. Man går väl helt enkelt bara.
Fin. Putt. Kaputt. Slut.

Lila sammetslampor 2

Ibland en mindre svår verklighet att delta i.

Vinter

Jag är inbjuden till julbord idag. Och under de två timmar jag frossar i mig mat jämlikt ett års kaloriförbrukning, får ni lite mintkyssar. Egentligen ville jag bjuda på himmelskt goda
K-A-N-D-E-R-A-D-E M-A-N-D-L-A-R, men det får bli senare. Hittade ingen bild på sådana.

Är det någon mer än jag som inombords känner sig lite matt? Liksom fastfrusen. Platt. Oinspirerad. Jag försöker hålla ihop mig själv bäst det går. Äter nyttigt, tänder lampor och stearinljus hemma när mörkret tränger sig på vid fyratiden på eftermiddagen. Bäddar ner mig i soffan, drar yllefilten under hakan, lägger en varm vetekudde runt nacken och läser, dricker te, ser film, sjunker in i oblivion. Men ändå är det något...

Vinter.

Hemmagjord klapp

Att skära linjer

Ljudet skär
vi flyter
ljudskurna

Blå strimmor, strimljus där borta
ser du
akta oss för den heta kanten
allt bränner
vi laborerar med den
gör den till sönder
enda bron över vattnet
passerar oss

Minns vi det här
ska vi aldrig mer göra aldrig

Av: H.

Julklappar

Om vi inte alldeles ska förmultna i vintermörkret behövs det en uppfriskande omgång julklappar...





... och som om inte det vore nog, en liten påminnelse om att Buenos Aires har mer än tango...




... och eftersom jag har lussekatter, essäer, sagor och litt.vet upp över öronen väljer jag att bjuda på detta medan jag sätter tänderna i Hamlet.

Lila sammetslampor

Ibland om natten. Om det inte är lila sammetslampor, formade som barstolsdynor med knapp i mitten, som blir nedsänkta till vänster om mitt huvud en helt vanlig kväll. Och ingen annan ser det.