hägn

jag hamnade på en kyrkogård idag. jag skriver hamnade, för det var just det som hände. jag skulle gå en väg, men hamnade på en annan. en som går längs med en stor kyrkogård som sträcker sig och sträcker sig och inger känslan av att inte ta slut. när jag gick förbi grindarna kom jag på att det är där mormor och morfar ligger. det har jag visserligen vetat i alla år, men minnet gör sina krumsprång som ni vet. det är kanske en förträngningsmekanism att inte tänka aktivt på att de ligger där, varje gång jag går eller cyklar förbi - vilket är ganska ofta, men att detta inte slagit mig på flera, flera år gör mig konfunderad. ett amnesi-mysterium?
i alla fall - jag klev innanför grindarna, promenerade omkring lite och gick sen in i minneslunden, där både mormor och morfar ligger utplacerade i vars en urna. det var så de ville ha det; inte en specifik plats på två kvadratmeter med gravsten och krattat grus, utan en symbolisk paradishägn med vackra prunkande träd, grönt gräs och små blommor här och var. jag satt där en bra stund och funderade på hur det hade varit om de fått leva lite längre; på hur det hade känts att få tala med dem nu. saknaden efter de som dör från en försvinner ju inte, även om det gått många år.
det var en fin stund jag hade när jag satt där; det var ju så längesen vi sågs.

när jag efterhand begav mig hemåt genom den långa kyrkogården, funderade jag över döden och över hur döden pågår bredvid allt annat som pågår, hur döden med sin slutgiltighet avbryter. ibland mitt i. en gammal kvinna satt och vilade på sin rullator vid en gravplats, med krattan i handen och en spann i näven. förmodligen i färd med att göra vårfint vid sin döde makes grav. på väg ut passerade jag ett kapell där det stod ett stort sällskap och väntade på att kyrkklockorna skulle börja ringa så att begravningen kunde börja, och jag undrade vad de kände, och tänkte. några meter längre fram stod en man och rensade i rabatten, och hundratals bilar susade förbi när jag kom ut genom grindarna igen.

allt pågår, och pågår det inte så vilar en slags pågående avbrutenhet.
jag pågår. alla pågår. allt.

blurr

min asketism smittar tydligen av sig på mallinställningarna.
jourhavande åtgärdare är kontaktad.

mon dieu

mon dieu, mon dieu. det är redan outhärdligt. 
tänk att få...

kakkiikko

tycker ni jag borde jag byta tapet här? gräll princesstårtagrön, psykadeliagul... vad sägs?
en vit bakgrund är... just: vit. fridfull. stilren. orden syns mer, får framträda starkare inbillar jag mig. ett vitt ekande rum man kan stiga in i där orden, och endast orden, finns.
eller är jag naiv? de kanske är tillintetsägande och krumma oavsett?
vi får se. kom gärna med förslag, svart undanbedes dock... hujedamig - svart med dödskallar, det hade varit något. tack för den varma omtanken, men jag klarar mig utan.

så fröken yster dyster - hur har er weekend annars förflutit?
jotack. just nu är jag ett tretakts halvdur i moll fast ospelad, men visst: kultur, prat, pic-nic i parken, tygparasollet över axeln. mycket trevligt.
och söndagen: tjänstgöring för de i utkanten sovande... kan inte säga om det gör mig deprimerad eller likgiltig. nöjer mig med: man måste försörja sig.
varför kan jag inte nöja mig med svennebananliv? ( jo, det är en erkänd term)
allt verkar lättare i bananland - banan hit, banan dit, öl, bröl, storbildstv, snipp, snapp, alla är glada.

nej, vet du vad... jag tror jag kravlar tillbaks ner i mumindalen ett tag.
mumindalen - vart är du nånstans? vänta!

för sjutton!

jag vet, jag vet. jag dyker upp här godtyckligt när jag känner för det, utan någon hänsyn till omvärldens väl och ve, men jag hade ju ont, räknas inte det?
det har nästan gått över och jag ska försöka att inte klaga mer, men det är inte så lätt...
nya insikter sedan sist är att sluta skriva ordet sedan - för sjutton människa, skriv som alla andra. skriv: sen !

och färgen rosa... är inte alls så dum ibland efter allt.
och jag har återigen fått bekräftat att min relation till matlagning, bakning, och blomplantering (!) är djup och kärleksfull. jag köpte min första kalvfilé idag, strösselsamlingen och dinkelmjölet känner ni till, och vänta bara tills jag har en trädgård! rhododendron och lejongap kommer att stå som spön i backen bredvid gröna kanelbullsliknande saker som växer i kluster nära marken, som har ett namn jag inte vet. vackra som få.

japp, min favoritårstid kom i år med. tro det eller ej. 

synechdote påsk

jaha. då har jag stirrat tandinfektionen från helvetet i vitögat. utan omsvep den värsta munsmärta jag upplevt; det är hin håle materialiserad i nerv och käke; det är påskharens montezumistiska hämnd för att jag glömt gå i kyrkan senaste året; det är rent ut sagt bara helt för j-ligt. under de senaste dagarna har jag, mellan smärt- och febertoppar, funderat på varför det här lilla intermezzot dök upp just nu ( ?) - precis när jag håller på med livsviktiga saker som skulle varit färdiga igår. är det månde någonting jag ska lära mig? eller är det någonting jag ska misslyckas med? försöker någon sända mig ett budskap?
ska jag få uppleva hur det är att lida, genom att tillfogas smärta i allra ädlaste form, så att jag för säkerhetskull vet detta sen? det är ju trots allt påsken vi talar om här, när man ska minnas och erinras svunna tiders charm.
en gång låg jag i yr febrig malaria i en bortglömd djungel någonstans långt, långt härifrån - miljontals mil bortom skånska vidder - och jag vet redan hur det känns att lida. jag behöver inte påminnas. (men jag överlevde uppenbarligen)
tja, inte vet jag.

mitt tillstånd går väl över får vi hoppas.
medicin, mosat godis och stillsamma steg i hägn och syrén kanske gör susen.
till allas glädje kan jag meddela att jag fått en allergisk reaktion av penicillinet tandläkaren skrev ut - förutom att jag ser ut som elefantmannen i ansiktet så är min kropp alltså besudlad av små röda prickar, från topp till tå. ungefär som när man haft på sig en trång syntettröja en het sommardag.

men glad påsk vet ja!

computer says no.....