hägn

jag hamnade på en kyrkogård idag. jag skriver hamnade, för det var just det som hände. jag skulle gå en väg, men hamnade på en annan. en som går längs med en stor kyrkogård som sträcker sig och sträcker sig och inger känslan av att inte ta slut. när jag gick förbi grindarna kom jag på att det är där mormor och morfar ligger. det har jag visserligen vetat i alla år, men minnet gör sina krumsprång som ni vet. det är kanske en förträngningsmekanism att inte tänka aktivt på att de ligger där, varje gång jag går eller cyklar förbi - vilket är ganska ofta, men att detta inte slagit mig på flera, flera år gör mig konfunderad. ett amnesi-mysterium?
i alla fall - jag klev innanför grindarna, promenerade omkring lite och gick sen in i minneslunden, där både mormor och morfar ligger utplacerade i vars en urna. det var så de ville ha det; inte en specifik plats på två kvadratmeter med gravsten och krattat grus, utan en symbolisk paradishägn med vackra prunkande träd, grönt gräs och små blommor här och var. jag satt där en bra stund och funderade på hur det hade varit om de fått leva lite längre; på hur det hade känts att få tala med dem nu. saknaden efter de som dör från en försvinner ju inte, även om det gått många år.
det var en fin stund jag hade när jag satt där; det var ju så längesen vi sågs.

när jag efterhand begav mig hemåt genom den långa kyrkogården, funderade jag över döden och över hur döden pågår bredvid allt annat som pågår, hur döden med sin slutgiltighet avbryter. ibland mitt i. en gammal kvinna satt och vilade på sin rullator vid en gravplats, med krattan i handen och en spann i näven. förmodligen i färd med att göra vårfint vid sin döde makes grav. på väg ut passerade jag ett kapell där det stod ett stort sällskap och väntade på att kyrkklockorna skulle börja ringa så att begravningen kunde börja, och jag undrade vad de kände, och tänkte. några meter längre fram stod en man och rensade i rabatten, och hundratals bilar susade förbi när jag kom ut genom grindarna igen.

allt pågår, och pågår det inte så vilar en slags pågående avbrutenhet.
jag pågår. alla pågår. allt.