fem,fem,fem

ett symboliskt stängsel löper runt fotbollsplanen. det utgörs av ett tjockt brandgult plastband fäst i låga järnstänger som när som helst kan ge vika.
jag har ansiktet vänt inåt. mot universum som väntar.
människor trängs, muttrar, svettas. stampar som boskap stunden innan de släpps ut på på ängen. luften är dammig av gruspartiklar som rörs upp ur den torra marken av människomassan, solen gassar och klockan närmar sig middagstid. jag önskar att jag hade en sjal att hålla för munnen när jag andas. min blick sveper över området och människorna omkring mig. det står vakter på andra sidan stängslet. de har västar i neonorange och armarna i kors. plötsligt blir allt stiltje några sekunder, sen utbryter kaos. stängslet har gett vika och den stora människomassan rör sig som i ultrarapid in på det nu öppna området. springer, hojtar, svänger med armarna omkring sig. med skräckblandad förtjusning sprider sig adrenalin i min kropp. jag ökar takten, springer och springer med virvlande grusdamm i luftvägarna, ser mig om längs sidorna efter hotande fiender på väg mot samma mål. jag försöker skrika något, men det låter som ett skratt kvävt av gråt.
jag springer och springer, inte så långt kvar nu. mina converse känns som gummistövlar på fötterna, liksom klumpar mig fram.
till slut är jag där med andan i halsen och hugger tag i mitt byte, som min partner redan hunnit fram till - och pustar ut. vi tog den! vi tog den!
min lycka smolkas dock ned av några stänk skamkänslor, som konstigt nog infinner sig. skam över min girighet, över att ha sprungit med gråten i halsen över en gigantisk fotbollsplan med hundratals människor. varför?
för att roffa åt mig en gammal skranglig lampa som inte fungerar.

landet. loppmarknad. pryttlar för en spottstyver. slantar till den lokala idrottsföreningen. jag lyckades komma över ytterligare fem femtiotals-lampor för fem kronor styck.

femman var med mig denna vecka, sanna mina ord.