tisdag 19 maj 2009

knaster


de senaste veckorna har jag gått runt i ett slags mjukt upprymt tillstånd över tingens vara och tillblivelse. liksom betraktat världen förundrat med kärleksfull blick. gått långsamma, sällsamma steg i något större, vackrare. det har skänkt en vilsam behaglig frid som har känts solid. och äkta. utan vidare ifrågasättande har jag hängivit mig denna emotion. hyllat den. omfamnat den. undrat om alla känner som jag, eller om de ännu inte vet hur världen kan kännas.

så igår och idag. någonting. något jäktat besvärat har lagt sig över. tömt det på luft. täppt till. gjort så att det kommer in grumliga partiklar när jag andas. ögonen har antagit en mer grå nyans. innan var de... livliga. 
ingenting har hänt som skulle kunna föranleda ett pannkaksfall. eller?
är det jag? i den utgåva som är mest sann.  i all sin efemära genomskinlighet: den mest sanna kärnan? det jag behöver - det jag livnär mig på - glider av. ner i en hög på golvet. jag ser det och blir förfärad, får panik. men ändå fortsätter det att glida av. 
måste stoppa.
vore jag äldre hade jag måhända omfamnat det. sagt: jaha, är du här? jaja, stig på. stanna inte för länge bara.

jag tror jag går ut och rullar mig i tjära en stund.
eller i choklad.

Inga kommentarer: