No we can´t

Foto: Republikanska föreningen

Å ena sidan: Det är synd om dem, Viktoria och hennes schumme. De tvingas, i en allra högsta grad vuxen ålder, ansöka om godkännande hos både Carl-Gustaf och regeringen för att få tillstånd att göra något som vuxna människor till höger och vänster gör när de vill- gifta sig, bilda familj, flytta ihop, pussas offentligt osv.
Grundförordningen gällande monarkernas rättigheter och förpliktelser andas konservativt artonhundratal och rasbiologism.

Å andra sidan: Det är synd om oss alla som inte kan välja bort monarkin för en republik, och rösta om vem/ vilka som ska representera den. Och den dagen jag gifter mig flyger det inte några stekta sparvar in i munnen på mig, nej. Jag ser framför mig att jag och min blivande man får hosta upp vad som hostas upp kan- det vill säga låneklänning, hemlagad paj & smuggelvin till gästerna.

Det är dags för folkomröstning.

Njae...

...det bidde rosa. Å en pannkaka med blåbär.

Pucko med choklad

Jag råkade av en händelse snubbla över det här klippet genom att protagonisten i denna pinsamma sketch- eller vad ska vi den kalla den?- tipsade om den själv. Jag vet inte hur det gick till, men Jonas och jag är vänner i cyberrymden på ett sånt där harmlöst och distanserat vis, och det gläder mig mycket att han uppvisar sådan briljans när den maniskt uppskruvade folkliga värdinnan tutar på sensationslystet utan att alls lyssna på de inbjudna gästerna. Vill hon framstå som provokativ- ?- så gör hon det på ett förvånansvärt osofistikerat sätt. Pinsamt.

Språk är inte något statiskt- det är rörligt och formbart, böjligt över tid och miljö, influenser och strömningar. Barn lär sig tala efter vad andra säger. Hur svårt kan det vara? Vuxna skulle inte behöva förklara för barn varför man kallar något si eller så, om man från början använder en för ändamålet logiskt refererande term. Det är choklad i chokladbollar. Det är mint i mintkyssar, det är apelsin i apelsinjuice.

Jonas, jag ser fram emot nästa pjäs. Fem gånger Gud var underbar.

Potatisgris

Ingen går säker- var så säkra. Håll er inomhus så att ni inte retar upp någon med uniform.
Om mitt förtroende för blåklädda ordningsmaktsutövare var lågt redan innan, så har detta de senaste veckorna sjunkit till närmast obefintligt. Jag är rädd; Gestapofasoner för att någon pinkar ute i ett ödsligt område, förtäckta hot ( om ens det, direkta snarare) mot någon som bevittnar ett, från polisens sida, överdrivet våldsamt gripande av en privatperson, stående rasistiska epitet på olika personer som råkar befinna sig i skottgluggen, utnyttjande av psykiskt sjuk genom att övertala denne att ställa upp och bli mobilkamerafilmad på en psykiatrisk akut- för att en poliskollega som fyller år skall roas - vad är det här? Har de senaste årens utexaminerade konstaplar av misstag råkat passera nålsögat vid antagningen, trots uppenbara narcissistiska drag och våldsromantiserande vanföreställningar? Eller är det gamla uniformsrävar med sardoniska leenden som fått nog och nu- efter lång trogen tjänst under Schtadten- visar sitt rätta ansikte?

Det görs psykologiska tester av alla sökande till Polisskolan- jag är väldigt nyfiken på hur empiriska dessa är. Kanske Scenskolan kunde vara något istället. Jag menar, talang för skådespel måste de uppenbarligen ha när de genomgår intervjuer och tester, håller tungan rätt i mun och säger snälla genomtänkta saker så att de blir antagna.
Mytomani är för övrigt också en inte allt för ovanlig psykisk störning. Tro mig, jag vet. Jag har många års fältstudier av dessa ovan nämnda fenomen då jag förvärvsarbetat på mindre trevliga platser vid sidan om studierna.

Nej, jag känner vanmakt. Och rädsla. Vågar jag gå ut med hunden imorgon utan att vara rädd att någon i mörkt blåställ far fram med batong, skriker Halt! och hotar med arrest om hunden inte gör nummer 2 på rätt plats? Och om jag, gud förbjude, blir så rädd av denna myndighetsattack att jag kissar på mig under händelsen - blir jag då arresterad på grund av förargelseväckande beteende?

Hjälp.

Marsch pannkaka

Ovan illustrerade tomografi beskriver tydligt hur jag känner mig just nu, om vi bortser från läpparna.
Gammal bild, men den sätter huvudet på spiken. Jag är förtörnad.

Rosenroth- marsch pannkaken!

Lakritstugg

...//Och den obarmhärtiga kylan höll henne i ett fast grepp.//...

Lamasockarna värmer med nöd och näppe och medan mina tankar går till när jag var barn och fullkomligt älskade vintern, vilket känns helt främmande nu, hasar jag mig ut i köket och sätter på tevatten. Och fler saker dyker upp i huvudet när jag står och måttar gröna blad i en rostig tesil. Saker från förr som ter sig helt främmande vid en jämförelse med nu. Exempelvis känslan av att känna mig annorlunda och inte passa in, som har övergått i en slags jag visste det hela tiden-lugn, där både företeelser och människor på olika sätt nu i efterhand mest känns bisarra.

Kanske är det eureka, kanske har jag vuxit i kapp mig själv. Kanske omfamnar jag med glädje känslan annorlunda istället för att springa ifrån den. Jag är inte sinnessjuk, och har mig veterligen aldrig varit det. Bara lite egen. Vanlig, men egen. Lite dramatisk. Spretande. Otålig. Rastlös.

När jag var barn tyckte jag inte om att bli lämnad ensam. Jag avskydde det.
När detta oundvikligen skedde, skrek och tjöt jag tills någon kom och räddade mig från detta fasansfulla.
Om det var så att jag av en händelse var den enda som var vaken hemma och alla andra i familjen låg och sov, fick jag en klump inombords. Jag brukade säga att det isade i magen.
När vi var bortbjudna till någon och sen skulle åka därifrån klamrade jag mig resolut fast i stolar, bord eller människor för allt vad tygen höll- och vägrade släppa. Efterhand när mina föräldrar lyckats få loss mig, ursäktat sig hundra gånger för värdparet, stuvat in mig i bilen hos syskonen, och vi alla till slut var på väg hem- då grät jag. Och magen isade. När vi kommit hem fortsatte jag att gråta, den följande natten grät jag, och nästa dag grät jag som regel också. Först på tredje dagen brukade jag ha återhämtat mig och vara mitt vanliga men annorlunda jag igen.
När jag sen blev lite äldre, låt säga tio-elva år, och förstod någorlunda vart känslan kom ifrån och varför, blev den inte mindre; men den blev hanterbar.
( Beteendet med att klamra mig fast i möbler och människor försvann någonstans i 4-5 års åldern, vill jag tillägga.)

Nuförtiden uppskattar jag ensamtid. Jag längtar efter den och behöver den; den är bra för tänkandet. Den gör mig lugn. Den är inte hotfull; den är en vän. Det är inte det att jag ogillar att ha människor omkring mig, nejdå. Tvärtom. Speciellt de som står mig nära. Men ibland kan jag på något vis känna mig... ja, kontaminerad av störningar utifrån. Liksom uppfylld av saker som ligger i vägen för det andra viktigare, och det är just då ingen och ingenting, är det jag längtar efter.

Jag tänker att när man hinner i kapp sig själv och kanaliserar annorlunda till det som gör en lycklig, måste det vara : eureka. Det är skönt att det inte tog längre tid än så här...

Fanfar!

Nu vill jag ha lakrits.

Hjärnkramp

Ingen musik söder om åsen idag. Men kanske sen.

Memorias promemoria

Would you please put down that
telephone
We´re under fifteen feet of pure
white snow

Is anybody
Out there please?
It´s too quiet in here
And I´m beginning to freeze
I´ve got icicles hanging
From my knees
Under fifteen feet of pure white snow

Is there anybody here who feels this low?
Under fifteen feet of pure white snow

(N. Cave 2001)

Birthday dream

Först presenterna...



... och sedan ett dignande frukostbord...




...som aldrig tog slut.


Tillvaron är inte alls dum ibland. Tack J.

One of those days

Du vet en sådan där dag när du vaknar upp på morgonen och känner att: Jo, allt är rätt bra ändå. Jag är rätt okej. Saker runt omkring mig är rätt okej. Vid närmare eftertanke j-kligt okej. En sådan där dag när du hör musiken fastän det är tyst i lägenheten, förutom en hund som morrar i mungipan åt brevbäraren, och du inte riktigt kan sätta fingret på vad det är du känner- förmodligen är det hopp. Du känner hopp. Inför framtiden. Inför kärleken. Drömmarna. It´s going to be all right, liksom.

En sådan dag hade jag igår. Jag försökte hålla den kvar med ett hårt grepp, men till slut slingrade den sig loss, gled igenom mina fingrar ner på golvet och rullade ljudlöst in i en vrå när kvällen kom. Jag saknar den fortfarande trots att den här dagen också varit fin. Musiken har inte hörts lika starkt, men den har funnits där. Som en försiktigare bakomliggande klang. Ikväll ska min födelsedag firas. Jag ska klä mig fint i en svart blank klänning, sätta klämmor med gröna tygrosor i håret, äta god mat och dricka gott vin, men jag kommer ändå att sakna dagen igår. Och kanske dagen idag. Det är då jag har det som bäst tror jag. På dagen. Det är då mörkret inte kommer åt mig lika lätt, det är då jag är som mest produktiv. Jag är en dagfjäril helt enkelt. Jag blir lite tyngre till mods när kvällen kommer, och föds på nytt nästa morgon. I och för sig med samma skal, men med nytt liv och orörd energi. Ingen har varit och trampat in på min zon utan tillstånd, eller spökat överraskande för mig. Nja, kanske i drömmen då - men det tillhör någonting annat.

Konstkt

Migraine dream

Hur mycket sömn får du?
Svar: 7-8 timmar per natt. Alldeles precis det jag behöver med andra ord.

Känner du dig stressad över någonting i ditt liv?
Svar: Moi?

Hur upplevde du huvudvärken när den började?
Svar: Som om någon hade satt ett skruvstäd runt skallen på mig medan jag sov.

Hur länge varade huvudvärken?
Svar: Tja, från tisdag till idag. Tre dagar närmare bestämt. Och den ligger och lurar där inne fortfarande.

Fick du några andra symptom som yrsel eller illamående. Såg du vita fläckar?
Svar: Ja, illamående. Ja, gröna fläckar.

Vad höll du på med när huvudvärken började?
Svar: Jag sov, eller jag tror att jag sov i alla fall.

Fick du avsluta det du höll på med på grund av migränen?
Svar: Uppenbarligen eftersom jag vaknade av den.

Vart befann du dig när den började?
Svar: Under täcket i sängen.

Fick du några varningstecken på att en migränattack var på gång?
Svar: Nej. Inga alls.

Vad hade du ätit de föregående 12-24 timmarna?
Svar: Apelsin och kyckling, quinoa, surdegsbröd, A-fil, blåbär, fiberberikade havregryn, litet choklad med lakritsfyllning, frukt.

Har du passerat några tidszoner den senaste tiden?
Svar: Möjligen den mellan jaget och överjaget.

Imaginära lösningar 2