One of those days

Du vet en sådan där dag när du vaknar upp på morgonen och känner att: Jo, allt är rätt bra ändå. Jag är rätt okej. Saker runt omkring mig är rätt okej. Vid närmare eftertanke j-kligt okej. En sådan där dag när du hör musiken fastän det är tyst i lägenheten, förutom en hund som morrar i mungipan åt brevbäraren, och du inte riktigt kan sätta fingret på vad det är du känner- förmodligen är det hopp. Du känner hopp. Inför framtiden. Inför kärleken. Drömmarna. It´s going to be all right, liksom.

En sådan dag hade jag igår. Jag försökte hålla den kvar med ett hårt grepp, men till slut slingrade den sig loss, gled igenom mina fingrar ner på golvet och rullade ljudlöst in i en vrå när kvällen kom. Jag saknar den fortfarande trots att den här dagen också varit fin. Musiken har inte hörts lika starkt, men den har funnits där. Som en försiktigare bakomliggande klang. Ikväll ska min födelsedag firas. Jag ska klä mig fint i en svart blank klänning, sätta klämmor med gröna tygrosor i håret, äta god mat och dricka gott vin, men jag kommer ändå att sakna dagen igår. Och kanske dagen idag. Det är då jag har det som bäst tror jag. På dagen. Det är då mörkret inte kommer åt mig lika lätt, det är då jag är som mest produktiv. Jag är en dagfjäril helt enkelt. Jag blir lite tyngre till mods när kvällen kommer, och föds på nytt nästa morgon. I och för sig med samma skal, men med nytt liv och orörd energi. Ingen har varit och trampat in på min zon utan tillstånd, eller spökat överraskande för mig. Nja, kanske i drömmen då - men det tillhör någonting annat.