Lakritstugg

...//Och den obarmhärtiga kylan höll henne i ett fast grepp.//...

Lamasockarna värmer med nöd och näppe och medan mina tankar går till när jag var barn och fullkomligt älskade vintern, vilket känns helt främmande nu, hasar jag mig ut i köket och sätter på tevatten. Och fler saker dyker upp i huvudet när jag står och måttar gröna blad i en rostig tesil. Saker från förr som ter sig helt främmande vid en jämförelse med nu. Exempelvis känslan av att känna mig annorlunda och inte passa in, som har övergått i en slags jag visste det hela tiden-lugn, där både företeelser och människor på olika sätt nu i efterhand mest känns bisarra.

Kanske är det eureka, kanske har jag vuxit i kapp mig själv. Kanske omfamnar jag med glädje känslan annorlunda istället för att springa ifrån den. Jag är inte sinnessjuk, och har mig veterligen aldrig varit det. Bara lite egen. Vanlig, men egen. Lite dramatisk. Spretande. Otålig. Rastlös.

När jag var barn tyckte jag inte om att bli lämnad ensam. Jag avskydde det.
När detta oundvikligen skedde, skrek och tjöt jag tills någon kom och räddade mig från detta fasansfulla.
Om det var så att jag av en händelse var den enda som var vaken hemma och alla andra i familjen låg och sov, fick jag en klump inombords. Jag brukade säga att det isade i magen.
När vi var bortbjudna till någon och sen skulle åka därifrån klamrade jag mig resolut fast i stolar, bord eller människor för allt vad tygen höll- och vägrade släppa. Efterhand när mina föräldrar lyckats få loss mig, ursäktat sig hundra gånger för värdparet, stuvat in mig i bilen hos syskonen, och vi alla till slut var på väg hem- då grät jag. Och magen isade. När vi kommit hem fortsatte jag att gråta, den följande natten grät jag, och nästa dag grät jag som regel också. Först på tredje dagen brukade jag ha återhämtat mig och vara mitt vanliga men annorlunda jag igen.
När jag sen blev lite äldre, låt säga tio-elva år, och förstod någorlunda vart känslan kom ifrån och varför, blev den inte mindre; men den blev hanterbar.
( Beteendet med att klamra mig fast i möbler och människor försvann någonstans i 4-5 års åldern, vill jag tillägga.)

Nuförtiden uppskattar jag ensamtid. Jag längtar efter den och behöver den; den är bra för tänkandet. Den gör mig lugn. Den är inte hotfull; den är en vän. Det är inte det att jag ogillar att ha människor omkring mig, nejdå. Tvärtom. Speciellt de som står mig nära. Men ibland kan jag på något vis känna mig... ja, kontaminerad av störningar utifrån. Liksom uppfylld av saker som ligger i vägen för det andra viktigare, och det är just då ingen och ingenting, är det jag längtar efter.

Jag tänker att när man hinner i kapp sig själv och kanaliserar annorlunda till det som gör en lycklig, måste det vara : eureka. Det är skönt att det inte tog längre tid än så här...

Fanfar!

Nu vill jag ha lakrits.