paradigmskifte

om tre dagar är jag i den här staden, om ni skulle undra vad som föranleder min kommande bortavaro. det är på pricken tio år sedan jag bodde där och först detta nu känns som ett bra nu att resa dit tillbaka i återigen. jag var tämligen ung då för tio år sedan vill jag inbilla mig.
ung, spretande, inte intakt. sorgesam, men oförmögen att ringa in varför.
jag tänker inte stiga ned i de vindlande trakterna av mitt medvetande just idag, men kan konstatera: det är svårt att vara ung. men det blir så mycket bättre sedan. 

som nu. jag ska göra en 10-års retrospektiv för er. längre än så behöver jag inte gräva:

1999

året innan milleniumskiftet: folk är hysteriskt förväntansfulla över att år tvåtusen snart inträder. internet har precis börjat ta sina första stapplande steg bland folk i gemen, mobiltelefoner är något som de flesta inte har, alice bah är en tevepersonlighet. jag har just klippt av mitt långa hår med hjälp av en väninna och ser följdaktligen ut som ett bowlingklot med svartfärgad hårkrans på huvudet. jag gråter hela året, står framför spegeln och drar i de korta hårtestar som finns kvar och viskar: väx, väääx. detta medan mina långhåriga väninnor i vårt kollektiv i den stora fina lägenheten på hundratio kvadratmeter skaffar pojkvän efter pojkvän. jag går en konstig linje där jag lär mig allt om ryssland, östeuropa och balkan, försöker plugga på kvällarna samtidigt som jag planerar min kommande exil i ett annat land. här går det inte att vara.

2000

lagom till den stora aftonen har jag precis återvänt från min studierelaterade exil, som blev kortare än planerat på grund av ett dödsfall. går in i en sorgedimma som varar ett helt år. ordnar en egen lägenhet; kollektivet är nu upplöst. håret har till stor del växt ut. läser ett ämne på en högskola, planerar nästa exil tillsammans med en ytlig bekant. kursen styrs denna gång mot nordliga breddgrader. tänk ishav. glesbefolkad ö i nordisk peninsula. fisk.
av någon anledning, som jag fortfarande inte förstår, stannar jag där ett helt år.

2001

hemkommer med nöd och näppe vid liv från en ryggsäcksresa i gamla indokina. hälsan vacklar, bor hos en kompis några månader, funderar över livet. ringer ett samtal till en nyckelperson jag inte har träffat på tio år. han lovar att höra av sig veckan därpå. det gör han inte. 

börjar läsa antropologi på ett universitet. trivs med det. rationaliserar efterhand bort humanioran för nyttan av en näringsrik födkrok. börjar arbeta mer och mer och till slut är detta nästan det enda jag gör. dygnet runt. i två år.

2002

arbete. och olika sorts trygghet för första gången på länge.


och nu spolar vi fram bandet några år till...

2007

efter en sista exil i ett land långt borta börjar jag så smått planera för en framtid här hemma. jag är vid detta laget trött på att rycka upp mig själv med de tunna rötter som finns, bara för att det är möjligt. en annan insikt är att det verkligen är humanioran och litteraturen jag till syvende og sidst behöver, vilket rimmar illa med att jag de senaste tre åren sökt mig från det. håret är långt, men ögonen tappar sin glans. förlorar mig i rationella förklaringar och kalkyler. existentiell kris i antågande.

2008

försöker hålla ihop, men det knirrar och knakar. lyckas trots detta få rätsida på viktiga parallella saker. blir glad igen. mycket glad. förstår så småningom att den existentiella krisen är en dold metamorfos.

2009

är nu. fortsätter enligt planen utan att blinka. bär gärna mönstrade klänningar och glasögon. funderar över att kort hår inte var så förskräckligt ändå. mår för det mesta väl. trivs med mig:et, dig:et, vi:et, vännerna, varat. försöker ge plats åt mörka tankar och processer när de kommer; jag hittar ut.

Om fem år

är jag trettionio år, förhoppningsvis utgiven, produktiv, finslipad, gränsöverskridande. någons moder, någons hustru. 

ett semikolon - mitt i.

gråsnitt

efter en lång fredagsnatt på lokal kände jag mig igår som den här schummen - otymplig och fångad i ett tillstånd utan riktning. men idag sjunger fåglarna igen.

graal

vad är tröst egentligen.
är det den där tillfälliga omplåstringen, eller avborstandet av sorger och bekymmer som man kan få från någon? och finns det en tröst som varar för alltid, som en helig graal man dricker och för evigt blir botad, för alltid skyddad?

jag har funderat på vad tröst är för mig och på vad det skulle kunna vara.

för några veckor sen var jag och lyssnade på kristina lugn, sällsamma fina väsen, och hon berättade att tröst för henne var att ligga på soffan en tisdagkväll - med en kanna te, två chokladkakor, två citodon (eftersom hon nyss genomgått en smärtsam knäoperation) och "sommer" på tv:n. det var för henne tröst, och lycka.

vad finner jag tröst i, tänker jag.
tja, det finns en rad med saker som skulle kunna gå under detta epitet, men de har inte alltid samma effekt. tröst-spänningen är så att säga inte alltid lika hög.
te och choklad kan vara, precis som kristina säger, tröst. också för mig. men när tekoppen är tömd är trösten slut - amman har gått hem för dagen.
på sistone har jag börjat göra mig två stora koppar te per kväll och kanske är det tid för den danska tekannan att tjänstgöra på kvällarna hädanefter. så att jag får en rejäl dos, menar jag. fast det hjälper inte om det är på dagen jag behöver bli tröstad - och där har vi pudelns kärna: den heliga graalen, den eviga trösten, vart finns den?

någon idé? ingen?

(den fanns inte på platsen som bilden visar - jag har varit där)

knaster

de senaste veckorna har jag gått runt i ett slags mjukt upprymt tillstånd över tingens vara och tillblivelse. liksom betraktat världen förundrat med kärleksfull blick. gått långsamma, sällsamma steg i något större, vackrare. det har skänkt en vilsam behaglig frid som har känts solid. och äkta. utan vidare ifrågasättande har jag hängivit mig denna emotion. hyllat den. omfamnat den. undrat om alla känner som jag, eller om de ännu inte vet hur världen kan kännas.

så igår och idag. någonting. något jäktat besvärat har lagt sig över. tömt det på luft. täppt till. gjort så att det kommer in grumliga partiklar när jag andas. ögonen har antagit en mer grå nyans. innan var de... livliga. 

ingenting har hänt som skulle kunna föranleda ett pannkaksfall. eller?

är det jag? i den utgåva som är mest sann.  i all sin efemära genomskinlighet: den mest sanna kärnan? det jag behöver - det jag livnär mig på - glider av. ner i en hög på golvet. jag ser det och blir förfärad, får panik. men ändå fortsätter det att glida av. 

måste stoppa.
vore jag äldre hade jag måhända omfamnat det. sagt: jaha, är du här? jaja, stig på. stanna inte för länge bara.

jag tror jag går ut och rullar mig i tjära en stund.
eller i choklad.

idiokrati

det här är något av det dummaste jag har läst. hur i hela fridens namn tänker den som uppfinner en tvättmaskin där man stoppar in levande djur? och hur kan en djurägare överhuvudtaget fundera på att tvinga in sitt djur i en sådan? det borde heta skräckmaskin för djur - för en säker avrättning av ditt husdjur!än en gång påminns jag om anledningen till varför jag alltid lider så ofantligt mycket mer med djur som far illa, än människor.

jag är mållös.

yeahiknowyeahiknow

sist som vanligt, men det här är i alla fall min favoritsekvens ur en underbart kaotisk film. lillebror går inte av för hackor.



... och när jag ändå håller på - inledningsscenen i gegen die wand...




och computern funkar igen så varför inte lite kusturica. musiken. det är musiken...



jag vet, jag vet. jag flög min kos. men det är vår för bövelen. och när det är vår är det lätt att fastna framför hortensiorna i parken, förvilla sig in i the land of dreams; the realms of faith; the inscrutable now. liksom lukta på de importerade jordgubbarna, äta sparris, gro örter, glädjas åt de chokladliknande fräknarna på överläppen.
men jag lovar att vi ses snart igen. tänkte plåga er med en grej jag har funderat på.

fem,fem,fem

ett symboliskt stängsel löper runt fotbollsplanen. det utgörs av ett tjockt brandgult plastband fäst i låga järnstänger som när som helst kan ge vika.
jag har ansiktet vänt inåt. mot universum som väntar.
människor trängs, muttrar, svettas. stampar som boskap stunden innan de släpps ut på på ängen. luften är dammig av gruspartiklar som rörs upp ur den torra marken av människomassan, solen gassar och klockan närmar sig middagstid. jag önskar att jag hade en sjal att hålla för munnen när jag andas. min blick sveper över området och människorna omkring mig. det står vakter på andra sidan stängslet. de har västar i neonorange och armarna i kors. plötsligt blir allt stiltje några sekunder, sen utbryter kaos. stängslet har gett vika och den stora människomassan rör sig som i ultrarapid in på det nu öppna området. springer, hojtar, svänger med armarna omkring sig. med skräckblandad förtjusning sprider sig adrenalin i min kropp. jag ökar takten, springer och springer med virvlande grusdamm i luftvägarna, ser mig om längs sidorna efter hotande fiender på väg mot samma mål. jag försöker skrika något, men det låter som ett skratt kvävt av gråt.
jag springer och springer, inte så långt kvar nu. mina converse känns som gummistövlar på fötterna, liksom klumpar mig fram.
till slut är jag där med andan i halsen och hugger tag i mitt byte, som min partner redan hunnit fram till - och pustar ut. vi tog den! vi tog den!
min lycka smolkas dock ned av några stänk skamkänslor, som konstigt nog infinner sig. skam över min girighet, över att ha sprungit med gråten i halsen över en gigantisk fotbollsplan med hundratals människor. varför?
för att roffa åt mig en gammal skranglig lampa som inte fungerar.

landet. loppmarknad. pryttlar för en spottstyver. slantar till den lokala idrottsföreningen. jag lyckades komma över ytterligare fem femtiotals-lampor för fem kronor styck.

femman var med mig denna vecka, sanna mina ord.