Om det vi vet

Jag motstår impulsen att lägga upp en filmsnutt, även om det bär mig emot.
Jag borde skriva om Ipred, finanskrisen eller något annat braskande. Men det enda som kommer ur mig är: pip.
Jag som nästan är arbetslös (-fri) och kan sitta på min kammare dag ut och dag in och skriva artiklar, sagor, dikter, recensioner,episka skelett till kommande storverk - ja, vad jag vill, borde istället för att skriva alls, ordna ett riktigt arbete.
Tanken som maler, gnager och skaver är att jag borde ta ett arbete, vilket som helst, bara för att försörja mig. Ni vet, ha en födkrok. För pengar har jag inte direkt. Just nu. Och tid har jag. Tid till att klä mina episka skelett med skimrande sammetsmjuka tyger i mustiga kulörer, doppa dem i insjösötad mörk choklad (har hört att havssaltad choklad är hett) och placera de vart det mig behagar. Ute på en åker. Inne i ett slott. I en dröm. I ett helvete.
Utbildning har jag, minst en, snart två. Men den första vill jag inte ha. Och där har vi pudelns kärna. För mig, för många. Stora beslut har tagits, stora själar har pressats in i rationalitetens ramar, vi hör ekot efter dödsskrien fortfarande, drömmar har slängts i rännstenen. Och i detta nu lägger jag band på min patetiska metaforism. Helst av allt vill bara sitta i min mönstrade öronlappsfåtölj med fotpall, sippa på thé, skriva alt. läsa, alt. kladda med färg, och förtränga det som sagts ovan. Eller fika i Mumindalen.

Ipred. Jag känner mig inte hotad, ej heller träffad. Än så länge.
Och det är tydligen EU-direktiv. Men i alla fall. Jag visste inte att landet var ockuperat, visste ni det? I och för sig. Det ligger en blå obekväm senapsgas över oss sedan några år tillbaka.
Månde finns det en koppling.