Just precis inget alls

Lam sommar som dallrar sen den sparkat igång sig själv med orkanvindarna runt hörnet. Ord på hjärnan: Blodbok. Sju rum. Ateljé. Växthus. Ovanvåning med altan. 995 000. På vischan så det skriker om det. Rätt vischa. Men långt ifrån epicentrum. Åtta mil gånger två var dag.
Njae. Nej. Kanske. Kan man? Lappsjuka är en sjuka som förr eller senare tar alla som lämnar stan, men den botas nuförtiden omedelbart med bredband och telefoni.
Fast det var ju det där med åtta gånger två, som inte riktigt dribblas bort med ett skratt. Och... pengarna.
Allmosor insättes på konto: 123456-789, Banken för de i drömmen verkande.

Just ikväll känner jag för att ligga ute under stjärnorna och andas djupt. Men utan trädgård blir det inga stjärnor. Det är jag, Cixous och gula rummet.
Igen. Och igen.

Halleluja!

Kors och tvärs och kors och tvärs igen

Mitt tillstånd är fortfarande lite hybris blandat med små blixtar av eureka, men annars är allt som det brukar. Eller nej. Det är inte det. Förlåt, men jag ska inte sitta här och låtsas som om ingenting har hänt. Allt är förändrat. Allt. Men för ovanlighetens skull i positiv bemärkelse. Det där sista var inte menat att ge intrycket av min hitintillsvarande tillvaro som misär. Åh nej. Inte alls. Det är bara det att Sesam nu har öppnat sig. På vid gavel.

Nog om det. Jag hade en tanke om att jag skulle skriva om världen när jag började detta inlägg. Fast jag vet inte vad det var jag hade tänkt med det. Egentligen. Tankarna om det korsades av något annat, som korsades av något nytt ovanpå det. Mitt sinne väver liksom labyrinter av kors och tvärs som det tar en livstid att urskilja mönstren i.
Ni vet som den där ritleksaken som fanns på sjuttiotalet, där man stack ner en penna i ett ellipsformat linjalliknande föremål och ritade cirkel på cirkel ovanpå varandra i oändlighet, tills det inte gick att urskilja vart någon av dem började och slutade.
Nu fick jag en idé... barnprogrammen från sjuttiotalet! Som jag älskade och fortfarande älskar. Men det får bli nästa gång.

Nu arbete.

Näckr

Jag vill äta de vackra böljande tingestarna. I mitt nästa liv vill jag återfödas som näckros. En lång en. Jag kan i nödfall tänka mig att reinkarneras som fågel, eller Norén. Men bara i nödfall.

Mina drömmar är mina att rädda

Idag har jag hybris. Det är okej. Man får ha hybris ibland. Jag vill skrika, tjoa, tjimma, megafonbasunera ut att jag lyckades. Jag lyckades!
Jag fick biljett till lekhagen för de utvalda.

"See you in a bookstore near you". Ja, jag sa ju att jag har hybris. Låt mig få hållas. Bara idag. Jag slätar till mig igen.

Glad midsommar för tusan!

Tingens förgängliga jävlighet

En vacker sång av en vacker man får ni av mig denna inte så vackra afton.
Men det går nog över tills jag gifter mig, som min mormor brukade säga.
Något som gör mig ledsen idag är att jag insett att jag blivit av med en bok, och ett bokmärke från Österrike i skinn som jag i min barndom fick av min pappa. Boken kan jag köpa igen, men bokmärket kommer aldrig tillbaka. Det ligger i en glömd tax-free påse på ett flygplan någonstans i Europa.

Förlåt.

Ich kann nicht helfen

Alldeles oskyldigt och helt utan baktanke är temat för idag irländsk kultur. 

Om vi säger så här

Jag har fått i mig lite vin ikväll. Inte så att jag vinglar, men tillräckligt för att rummet ter sig en gnutta skevt, tillräckligt för att känna mig som någon annan en stund. Så att ni vet menar jag; om det skulle dyka upp något läskigt inlägg inatt där jag blottar min själ eller basunerar ut dramer. Men vi säger nog så.
Coffee and cigarettes är förresten en sju helvetes bra film. Speciellt ikväll.

Nu horisontell position.

Karmosin

Karmosinröd. Ett ord som förpliktigar. Jag har för första gången på åratal köpt ett dyrt läppstift. (Nja, kanske inte det dyraste, men dyrt.) I den silvriga cylinderformen som omger stiftet ser färgen ut att vara bourdeaux med en svag ton av mörkrosa. Dessutom är det matt vilket innebär att färgtätheten är hög. Med andra ord – det försvinner inte in i ingentinget efter tio minuter. Det märkliga är att när jag smetar det på läpparna antar det en, just det, karmosinröd nyans. Jag får inte en sofistikerad roströdrosa mun, utan en karmosinmun opacitet hög ( pga. mattheten). Är det fler än jag som har läppar som omvandlar färger?

Det var nog allt för ikväll.

Gonatt.

Blossa

Nu har jag fått upp farten ser ni... och tiden ligger framför mig. Sträcker sig och sträcker sig stillsamt några månader fram utan nervösa stockningar. Det är skönt med paus. Man får tid att hinna ikapp sig själv, sitta på köksstolen och titta ut genom fönstret, låta året som gått hitta sin plats inuti utan att känna att man borde göra något annat. 

Min längtan att flytta utanför stan är närvarande igen. Den blossar upp då och då; ibland med täta intervaller, ibland förtryckt - sublimerad i örtdodling, frosseri i trädgårdsmagasin, inre bilder på öppna fält och mig själv vid havet under regntung himmel iförd gummistövlar, linnetunika från Jane Wikström, kall salt vind i munnen och ett tappert leende.

En dag. Kanske närmre än sen.

Skåne

Skåne - 11 grader, bitvis regnskurar. Grått molntäcke som rör sig in över land, sydostlig vind hastighet 5,0 m/s.

Hösten kom tidigt i år. Ser man på.

Vila i frid

Efter att ha sovit ut en hel natt och sovit halvnatt nästföljande är jag fortfarande på minus, men jag gör en ansträngning och slänger in lite om stora saker i den lilla människan tillvaro. För er som inte har listat ut det ännu så är det i Barcelona jag nyss varit i och för att undvika att bli avbruten eller drabbad av ointresse när jag förklarar så drar jag det här i ett nafs. Vassegoa!

Ariel Pink på scen i sladdrig trikåklänning och utsmetat läppstift, kompositör Michael Nyman i ett fullsatt auditorium, Neil Young, My bloody valentine och en herrans massa andra musikgrupper, dyr festivalmat, tusentals festglada, hotellrum med senapsgula väggar och air av art-nouveau, hotellmatsal med kackerlackor, ett relativt turisttomt Barrio gothic, fullsmockat Parc güell, slaskig Rambla som förvandlas torskträsk efter midnatt (undvik om möjligt), Gracia, Gracia, Gracia, steg på vackra trottoarer, tonfisktapas, kalvcarpaccio, cocktails på anrika Schilling och Boadas som skulle fått Floyd att sätta i halsen (!), Miro-muséet, Mont jüic, Heliga familjen, exscuesada ( rå torsksallad), tåg & buss och pärla vid havet bortom bergen ( inklusive åksjuka pga. alkoholångande män), bleka fötter på varm sand, salta bad i iskallt vatten, promenader runt halvön, cava på egen terass med havsutsikt, mat, mat, mat.
Och nu mina vänner! När spänningen är som störst: Bilkrocken.
Kabosh, swisch, bang!
Jodå, kan ni tänka er. Gudskelov var detta min första, och vi hade tur. Men overkliga tankar hinner ändå susa genom skallen innan bilen står helt stilla.
Vi sitter i en taxi på väg hem från första musikkvällen: jag i framsätet på höger sida, föraren till vänster, fiancé i baksätet. Ung kille med vän kommer tuffande i liten vit bil till höger om oss på körbanan. Plötsligt börjar han svänga vänster mot en tvärgata utan att blinka. Vi kör rakt fram - krock oundviklig.
Jag ser vad som kommer att hända sekunderna innan det händer, skriker rakt ut och slår händerna för ansiktet ( reflexmässigt) för att skydda ögonen. Nästa sekund kör vi in i sidan av den vita bilen och vår bil åker automatiskt upp på trottoaren men vurpar som tur är inte. Den vita bilen åker ut en bit på körbanan ( som är tom då klockan är 03.00.). Allt blir stilla.
Något överraskade och omtumlade konstaterar vi att ingen är skadad, och skadorna på bilarna är relativt små. Efter lite överläggning tar vi oss därifrån i ny taxi, lägger oss på sängen på vårt art-nouveau hotell - och låter allt sjunka in. Tänk om...? Om inte... I fall han... Hur hade...? Det gick så fort...Vad hade hänt...?

Men vi klarade oss utan en skråma och hade tio härliga dagar i en av världens vackraste städer. Mina tankar går till de hundratals människor vars flygplan aldrig nådde fram till slutdestinationen utan ligger utspritt i Atlanten.
Vila i frid.

/ H.

Rauxa!

Hemma igen. Vad nu hemma egentligen är; vi kan säga att jag är tillbaka. För är det inte så att vi alla förlorar våra hem när vi lämnar livmodern? I alla fall: borta blev bra. Mycket bra. 

En trumvirvel herr dirigent och ett tack till katalanerna och oss - bravo! Kanske är en cirkel sluten, om jag ska vara dramatisk. Vilket jag ibland ska. Kallas det inte rauxa? Nej, det betyder kaos... Nåväl, har en innerlig relation till det också. Men angående dramatiken så tycker jag mig se en påtaglig sådan vart helst jag vänder huvudet och det kan omöjligt vara som jag får för mig. Omöjligt! Månde är jag fantasifull, ja, men jag är inte inbilsk ännu. 

Inbillar jag mig.

Återkommer imorgon med en fylligare rapport när jag fått sova en hel natt utan vespor och iberiska ölrop utanför fönstret.

Tada.