Vila i frid

Efter att ha sovit ut en hel natt och sovit halvnatt nästföljande är jag fortfarande på minus, men jag gör en ansträngning och slänger in lite om stora saker i den lilla människan tillvaro. För er som inte har listat ut det ännu så är det i Barcelona jag nyss varit i och för att undvika att bli avbruten eller drabbad av ointresse när jag förklarar så drar jag det här i ett nafs. Vassegoa!

Ariel Pink på scen i sladdrig trikåklänning och utsmetat läppstift, kompositör Michael Nyman i ett fullsatt auditorium, Neil Young, My bloody valentine och en herrans massa andra musikgrupper, dyr festivalmat, tusentals festglada, hotellrum med senapsgula väggar och air av art-nouveau, hotellmatsal med kackerlackor, ett relativt turisttomt Barrio gothic, fullsmockat Parc güell, slaskig Rambla som förvandlas torskträsk efter midnatt (undvik om möjligt), Gracia, Gracia, Gracia, steg på vackra trottoarer, tonfisktapas, kalvcarpaccio, cocktails på anrika Schilling och Boadas som skulle fått Floyd att sätta i halsen (!), Miro-muséet, Mont jüic, Heliga familjen, exscuesada ( rå torsksallad), tåg & buss och pärla vid havet bortom bergen ( inklusive åksjuka pga. alkoholångande män), bleka fötter på varm sand, salta bad i iskallt vatten, promenader runt halvön, cava på egen terass med havsutsikt, mat, mat, mat.
Och nu mina vänner! När spänningen är som störst: Bilkrocken.
Kabosh, swisch, bang!
Jodå, kan ni tänka er. Gudskelov var detta min första, och vi hade tur. Men overkliga tankar hinner ändå susa genom skallen innan bilen står helt stilla.
Vi sitter i en taxi på väg hem från första musikkvällen: jag i framsätet på höger sida, föraren till vänster, fiancé i baksätet. Ung kille med vän kommer tuffande i liten vit bil till höger om oss på körbanan. Plötsligt börjar han svänga vänster mot en tvärgata utan att blinka. Vi kör rakt fram - krock oundviklig.
Jag ser vad som kommer att hända sekunderna innan det händer, skriker rakt ut och slår händerna för ansiktet ( reflexmässigt) för att skydda ögonen. Nästa sekund kör vi in i sidan av den vita bilen och vår bil åker automatiskt upp på trottoaren men vurpar som tur är inte. Den vita bilen åker ut en bit på körbanan ( som är tom då klockan är 03.00.). Allt blir stilla.
Något överraskade och omtumlade konstaterar vi att ingen är skadad, och skadorna på bilarna är relativt små. Efter lite överläggning tar vi oss därifrån i ny taxi, lägger oss på sängen på vårt art-nouveau hotell - och låter allt sjunka in. Tänk om...? Om inte... I fall han... Hur hade...? Det gick så fort...Vad hade hänt...?

Men vi klarade oss utan en skråma och hade tio härliga dagar i en av världens vackraste städer. Mina tankar går till de hundratals människor vars flygplan aldrig nådde fram till slutdestinationen utan ligger utspritt i Atlanten.
Vila i frid.

/ H.