Blossa

Nu har jag fått upp farten ser ni... och tiden ligger framför mig. Sträcker sig och sträcker sig stillsamt några månader fram utan nervösa stockningar. Det är skönt med paus. Man får tid att hinna ikapp sig själv, sitta på köksstolen och titta ut genom fönstret, låta året som gått hitta sin plats inuti utan att känna att man borde göra något annat. 

Min längtan att flytta utanför stan är närvarande igen. Den blossar upp då och då; ibland med täta intervaller, ibland förtryckt - sublimerad i örtdodling, frosseri i trädgårdsmagasin, inre bilder på öppna fält och mig själv vid havet under regntung himmel iförd gummistövlar, linnetunika från Jane Wikström, kall salt vind i munnen och ett tappert leende.

En dag. Kanske närmre än sen.