Owls, owls, owls

Hysterisk nattuggla.

Nyfikenienstrutuggla


Glupuggla.


Drakuggla.


Harbensuggla.


Sillfjällsuggla.


Felfrisöruggla.


Riddarmantelsuggla.


Sibirienuggla.


Rödskäggsuggla.


Industriuggla.



Fullkomligt, och utan anledning, har jag fått ugglor på hjärnan.
Godnatt.

1904

Lite om natten igen. Fast nu hände natten på riktigt.

Jag vaknar av att sängen skakar på ett märkligt sätt och skåpet med glasinfattningar ger ifrån sig ett klirrande, liksom skallrande ljud. Det är nästan morgon, men fortfarande mörkt ute. Hunden, som ligger nederst vid sängkanten, morrar ur mungipan och jag undrar yrvaket vad det är som pågår. Rummet fortsätter skaka och jag hinner tänka två saker innan det är över.
1. Det spökar. 2. Personen bredvid mig drömmer konstiga drömmar och rör sig så att hela rummet rister, inklusive skåpet.

När allt är över blickar jag ut i halvmörkret i hopp / förtvivlan om att urskilja en vålnad, men jag ser ingenting utöver det vanliga. Jag drar täcket över huvudet och rabblar en stilla bön om att det skall finnas en naturlig förklaring till alltihopa och somnar om.
Det fanns det.

Kaputt

Varför är det så svårt att skriva just nu?
Det kanske är sant som de säger. Att man skriver bättre, mer innerligt, när man är olycklig.
Jag vet inte om jag vågar tro på det där. När jag är olycklig kommer det inte mycket vackert ur mig, tror jag. Det blir mest svarta svador, mörka besök i trånga mentala gränder där syret är slut och galgen hänger framför mig. Ungefär. Eller meningslöst dravel om meningslöshetens heta närvaro. Ni ser.

Och jag vill inte göra mytologiska sanningar till mina, exempelvis den att för varje gång man skapar, dör man lite. Det måste finnas en motsanning.
Jag menar, jag dör kanske OM jag inte får skapa? Snarare är det väl så att jag bara måste få hämta mig lite efter varje gång. Under sommaren och hösten har jag lämnar in texter av olika format på löpande band till två olika instanser, och nu så här vid årets slut känner jag mig lite tom. Men att sluta känns liksom otänkbart.
Samtidigt som jag är skjuten ur en kanon, är jag trött. Jag skulle vilja gå in i ett tyst varmt vadderat rum och lämna tankar och känslor utanför i en hög på golvet. Huller om buller skulle de få ligga, skava på varandra, sörjigt rinna ut på golvet, känna kylan.
Under tiden ligger jag i det tysta varma rummet och får termomagnetisk massage av Gud, eller någon annan spännande person.

Nirvana.

Eller så skulle jag vilja, jag vet inte... fly verkligheten för en stund? I ett hus vid havet någonstans i östra Skåne. Eller på en vingård där jag får äta ost hela dagarna, dricka vin och vandra längs böljande gröna fält. Till och med en alpstuga i Staatlich Bundesrepublik Österrike kan passa.
Men jag har varken ett tyst vadderat rum eller speciella medel att räkna med (läs pengar) . Jag har en tvårumslägenhet där det är mer än mina tankar och behov som räknas och lever mitt liv i en vanlig stad. Kulturmässigt sett är den i och för sig bubblande vilket jag är mycket tacksam för, men annars är det väl inget storslaget. Inga pampiga avenyer eller så. Men den funkar.

Och hur avslutar man när det är svårt att skriva? När orden fastnar någonstans mellan hjärnan och tangentbordet, krumma, tomma på blod, grådaskiga och blekfeta. Man går väl helt enkelt bara.
Fin. Putt. Kaputt. Slut.

Lila sammetslampor 2

Ibland en mindre svår verklighet att delta i.

Vinter

Jag är inbjuden till julbord idag. Och under de två timmar jag frossar i mig mat jämlikt ett års kaloriförbrukning, får ni lite mintkyssar. Egentligen ville jag bjuda på himmelskt goda
K-A-N-D-E-R-A-D-E M-A-N-D-L-A-R, men det får bli senare. Hittade ingen bild på sådana.

Är det någon mer än jag som inombords känner sig lite matt? Liksom fastfrusen. Platt. Oinspirerad. Jag försöker hålla ihop mig själv bäst det går. Äter nyttigt, tänder lampor och stearinljus hemma när mörkret tränger sig på vid fyratiden på eftermiddagen. Bäddar ner mig i soffan, drar yllefilten under hakan, lägger en varm vetekudde runt nacken och läser, dricker te, ser film, sjunker in i oblivion. Men ändå är det något...

Vinter.

Hemmagjord klapp

Att skära linjer

Ljudet skär
vi flyter
ljudskurna

Blå strimmor, strimljus där borta
ser du
akta oss för den heta kanten
allt bränner
vi laborerar med den
gör den till sönder
enda bron över vattnet
passerar oss

Minns vi det här
ska vi aldrig mer göra aldrig

Av: H.

Julklappar

Om vi inte alldeles ska förmultna i vintermörkret behövs det en uppfriskande omgång julklappar...





... och som om inte det vore nog, en liten påminnelse om att Buenos Aires har mer än tango...




... och eftersom jag har lussekatter, essäer, sagor och litt.vet upp över öronen väljer jag att bjuda på detta medan jag sätter tänderna i Hamlet.

Lila sammetslampor

Ibland om natten. Om det inte är lila sammetslampor, formade som barstolsdynor med knapp i mitten, som blir nedsänkta till vänster om mitt huvud en helt vanlig kväll. Och ingen annan ser det.

Plastisock

Tänkte att jag skulle vara lite humoristisk så här på aftonkroken, och därför bjuder jag på anonyma fötter i gula sockiplast. Hur roligt det nu egentligen är.

Jag har fyndat idag. En dansk mörkbrun tekanna i keramik, som jag föll i kärlek med vid första anblicken. Och jag fick den för nästan halva priset, hundra kronor! Kanske för att jag envisas med att gå till den där underbara antikhandeln utan att egentligen ha råd att köpa något, och ägarinnan hade nu tillslut förbarmande. En tekanna, lite gamla julkort och en fyrarmad femtiotals-ljusstake med bärnstensfärgade glascirklar senare kände jag mig glad.
Så glad att jag ivrigt pulsade vidare ( jag gick väl egentligen, men ordet pulsa har liksom en annan sorts tyngd) till ett bokantikvariat som har utförsäljning och jag dök in i litteraturdjungeln, för att komma ut en timme senare med endast två böcker. Enbart för att jag ska dit igen nästa vecka när det blivit ännu billigare. Till min förtjusning fick jag också lyssna på en ung man med hästsvans som, medan han stod och gungade av och an, spottade över någon "charlatansk smörja" som butiksägaren råkade nämna. Jag undrade i mitt stilla sinne vilken författare hästsvansen syftade på, men fick aldrig veta. Underhållande schumme i alla fall.

Girigbuken i mig kommer att drömma mardrömmar åt mig framöver. Drömmar om att jag slänger mig in i bokaffären precis när de öppnat för dagen, för att upptäcka att hela världen står där och har roffat åt sig allt jag vill ha.
Bra att jag inte ska sova i natt då. Jag ska arbeta. Tro det eller ej.

Om det vi vet

Jag motstår impulsen att lägga upp en filmsnutt, även om det bär mig emot.
Jag borde skriva om Ipred, finanskrisen eller något annat braskande. Men det enda som kommer ur mig är: pip.
Jag som nästan är arbetslös (-fri) och kan sitta på min kammare dag ut och dag in och skriva artiklar, sagor, dikter, recensioner,episka skelett till kommande storverk - ja, vad jag vill, borde istället för att skriva alls, ordna ett riktigt arbete.
Tanken som maler, gnager och skaver är att jag borde ta ett arbete, vilket som helst, bara för att försörja mig. Ni vet, ha en födkrok. För pengar har jag inte direkt. Just nu. Och tid har jag. Tid till att klä mina episka skelett med skimrande sammetsmjuka tyger i mustiga kulörer, doppa dem i insjösötad mörk choklad (har hört att havssaltad choklad är hett) och placera de vart det mig behagar. Ute på en åker. Inne i ett slott. I en dröm. I ett helvete.
Utbildning har jag, minst en, snart två. Men den första vill jag inte ha. Och där har vi pudelns kärna. För mig, för många. Stora beslut har tagits, stora själar har pressats in i rationalitetens ramar, vi hör ekot efter dödsskrien fortfarande, drömmar har slängts i rännstenen. Och i detta nu lägger jag band på min patetiska metaforism. Helst av allt vill bara sitta i min mönstrade öronlappsfåtölj med fotpall, sippa på thé, skriva alt. läsa, alt. kladda med färg, och förtränga det som sagts ovan. Eller fika i Mumindalen.

Ipred. Jag känner mig inte hotad, ej heller träffad. Än så länge.
Och det är tydligen EU-direktiv. Men i alla fall. Jag visste inte att landet var ockuperat, visste ni det? I och för sig. Det ligger en blå obekväm senapsgas över oss sedan några år tillbaka.
Månde finns det en koppling.

Jag erkänner... jag är fast

Kan det bli vackrare än så här ?

B.r.u.n.o

Domestic violence

För att visa att jag även ägnar mig åt visst hushållsarbete.
Och för att jag tydligen fått dille på utrikiska rubriker.

Point of no return

En alldeles, alldeles underbart överdramatiserande rubrik för ändamålet.

Österreich ist eine bundesstaatlich Republik

Ska jag skriva så här? eller ska jag skriva så här, kanske? bara med gemener.eller. så. kan. jag. hacka. upp. meningarna. så. att. det. känns. som. rökhosta. samtidigt. som. upplevelsen. av. att. jag. vidgar. era. luftrör. förstärker. effekten. enligt. V. Propps. narratologiska. morfologi. antar. texten. nu. intressanta. stackatomiserade. svängningar. genom. att. läggas. på. denna. versutformning. att. använda. dikotomier. ger. en. annan. känsla. vi. gå. måste. eller. inte. vad. sa. du. jag. sa. inget. varför. är. du. så. arg. inte. arg. är. jag. skyll. dig. själv. jag. hatar. dig. nej. jag. älskar. dig. men. du. hatar. mig. nej. hatet. älskar. oss. osset. i. hatet. har. oss. om. strindberg. hade. oss. hade. han. hatat. mig. i. natt. drömde. jag. att. nej. förresten. sina. vässade. klor. satte. natten. iii. mig. i. miiig. det gjorde. ont. jag skrek. natten. drömde. till. mig. att. jag. var. ute. i. snön. uppe. på. ett. stort. berg. en. alptopp. tror. jag. min. älskade. var. vid. min. sida. vi. såg. en. triangel. gjord. av granar. och. tallar. den. var. lika. hög. som. kockumskranen. och. påminde. om. en. kostcirkel. i. triangulär. form. med. små. dockhusliknande. rum. där. rummen. skiftade. ljusstyrka. efter. hur. mycket. ångest. som. rymdes. i. rummet. jag. fick. aldrig. komma. till. den triangulära. tillvaron. jag. stod. fast. nästan. frusen. på. den. snöiga. alptoppen. och. jag. tänkte. att. österrike. är. ett. fascinerande. ställe. trots. allt. och. att. dess. klaustrofobiska. rum. med. schwarzwaldsur. kanske. passar. mig. jag. kan. vara. göken.

Svart knaster

" I huvudet flimrar ljud och bilder av surrealistiska sekvenser förbi, samtidigt som ett svart tungt knaster fyller dig millimeter för millimeter och försvagar dig.
Du finner dig själv liggandes i sängen med häftig andhämtning, darrande läppar och en puls som skenar. Munnen känns torr, läpparna som stumma streck i ansiktet.
Rummet börjar te sig konkavt och paniken stiger. Du försöker väsa fram något, men stämbanden bär inte. Rösten är bruten och hur du än smackar får du inte fram ett ord. Hopplöst försöker du med all mobiliserad kraft skrika, men ljudet når inte ytan. Du provar att sprattla med benen och åla dig fram och tillbaka så att sängen gnisslar, i hopp om att någon ska höra dig genom lägenhetens sekelskiftesväggar, men du är stilla. Den tillintetgörande förlamningen har satt in. Den sväljer dig.
Skräcken och alltets ensamhet, framförallt din ensamhet, känns som insprutad under din hud. Du vill resa dig från sängen, men tyngdlagen släpper inte taget, utan du ligger kvar som fjättrad och järngreppet gör ont. Det skaver in i huden.
Du kommer att tänka på charkuteridiskar. På hur mjukt och lättgenomträngligt kött är under den slipade eggen i skärmaskinen som snurrar fortare än du hinner blinka. Där allt ger vika på sekunden utan chans till motstånd. Inom dig hör du diktverser läsas upp i snabb takt utan andningsuppehåll, om och om igen tills du inte kan urskilja ordens innebörd längre. "

Skrivet av: H.

Veckans bokstund

Marguerite Duras "Det är allt"


För att livet ibland ryms i några andetag.

H.

Rosa rummet

Ibland, i drömmen

ligger du i det röda skåpet

I bland, i drömmen

sveper hon sin sjal om ditt hår

I sepian ligger

ekande blommor

på papper

utspädda

vittnande

om något

Vid gardinen

i det rosa rummet

ser jag djurhuvud

på väggen, närvarande

Asken med

du och jag i

är bleknad

H.

Ställbart minne

Jag ska ta bort det snaskiga rosa snart, lovar.

Eftersom mitt första inlägg var långt har jag väntat en hel vecka på att lägga in ett nytt (det är inte alls för att jag varit upptagen) . Under tiden har Obama gudskelov vunnit valet i USA, jag har av okänd anledning sovit dåligt och drömt märkliga drömmar om en kines som vill sälja röd pepparrot beströdd med fågelfrön till mig för femtusen kronor (enligt honom gör den underverk), och upptäckt att jag blir mer krullhårig för varje år som går. Jag börjar på allvar undra om allt står rätt till, förstår inte vart det kommer ifrån? Är det ett gammalt arv som först nu sticker ut nosen, eller någon avlägsen släkting i Liepzig, Nordeste eller Hertogenbosch som ger sig till känna?

Möjligen har jag blivit rymdnappad. Bortförd och transformerad, likt zombierna i Carpenters fabulösa tidsdokument They live.
Om ni av en händelse råkar stöta på ett par mystiska svarta solglasögon i en grön papperskorg någonstans ute, vänligen ikläd er dessa och uppsök mig.
Vi kanske finner svaret till den senaste tidens sömnstörningar då.

Annars har jag levt på burksoppa fyra kvällar av sju, funderat på om jag ska klippa av håret i en snorkort frisyr som skådespelerskan i A bout de souffle, drömt en ännu märkligare dröm där jag försöker gräva ner mig och mitt sällskap under jorden, med huvudena ovanför, för att det runt om oss virvlar orkaner som med snorklande trutar suger upp allt som passerar dess väg. I drömmen lyckades jag endast skyffla några spadar jord över oss, men vi bäddade likväl ner oss som vore det en bädd av finaste dun.

Imaginära lösningar enligt patafysiken, som en vän också sa.

Jodå, så att...

...då är det klart. Och jag börjar er initiationsrit med att chockskrika med en gräll vinrödcerise bakgrundstapet. Om jag inte ändrat den redan.
Ni vet hur det är i början. Man leker nyfiket med verktygen och fnissar förtjust, tills man blir blasé på både det, och på små ordvrängerier. Men det tar vi sedan.

Det finns saker jag vill underhålla er med här, och kanske tråka ut er med också. För att tillvaron vissa dagar ter sig som en mörk lång dimmig tunnel, eller ett svart slurpigt puttrande hål i marken som med sin dragningskraft lockar dit dig att titta - och vips har du lutat dig så pass mycket över att du faller handlöst ner. Ungefär som Alice i underlandet. (Tack Tom Petty för din fantastiska video för femton år sedan.)
Sedan hittar jag mig själv under olika sekvenser i konstiga rum smaskandes på förföriska vindruvor som, när jag tagit dem i min mun, väcker sovande monster med ögon i handflatorna till liv.
Eller så har jag kastat mig girigt över bordet där prinsesstårtorna lyser i grönstirrig prakt, där jordgubbar dränkta i ljuvaste choklad kallar på mig och där paradisvinet vill rinna i mig, över mig, berusa mig och få mig att aldrig mer vakna upp.
Eller. Förutom svarta hål i marken kommer jag förmodligen att tala om det som existerar ovanför. Sådant som fyller min dag, min natt, mitt medvetna och undermedvetna. Det som sätter knorr på allt. Det som får mitt hjärta att hoppa upp på rosa moln, det som gör att det svarta hålet i marken inte känns så lockande just för dagen.
Jag ska underlätta för er genom att namnge saker som går under benämningen gillar. Jag vet att alla hatar listor, men egentligen ljuger ni bara. För vi älskar dem, vi älskar listor. Det sorterar in världen åt oss.

I alla fall. Nedanstående punkter gör känslan av att syret skulle vara slut mindre stark :

* böcker och text i oändlighet

* läsa och skriva poesi

* skriva annat (post-it-lappar, låtsasrecensioner,skrivuppgifter, dagbok, argmail,prosa)

* se film

* lyssna på Nick Cave,Thåström, J.Birkin,jazz,Ryska cirklar& co.,P-or på radio.

* se konst

* färger

* teater (och fantisera om att jag själv är med)

* dricka morgonkaffe med mjölk (för att komma på plats och bända ut bucklorna efter nattens ibland tillknycklande resa)

* äta små salt/söta mjuka lakritsbomber (för att jag tänker bättre då)

* lyckas med att göra maten mer än bara funktionell ( det beror på vem som äter, egentligen kan jag laga mat inbillar jag mig)

* teckna och måla ( och trösta mig med att expressionism inte verkar kräva varken talang eller struktur)

* fynda bland gamla möbler och ting (det är sällan det går, därför blir det dyrt)

* vända ut och in på mig själv för att se om jag håller i sömmarna (jo, det tråcklas en del ibland)

* stå och se mig i spegeln och tänka på Sadako i originalversionen av The ring



Det två sistnämnda kvalificerar dock in på saker jag gör utan att jag tänker, eller tänker på just det jag gör. Nästa gång kanske jag delger er saker jag ogillar, eller till och med avskyr. Eller så låter jag bli.
Vad gör du när du inte tänker på vad du gör, när du tänker?