trött,trött,trött,bara bara trött

jag är så trött, så trött, så trött idag. dessutom, det enda jag verkar göra nuförtiden - när jag inte blippetibloppar på min computer, läser engelska historiska romaner, jagar antikviteter eller fantiserar om vad jag ska baka - är: brittiska komediserier. det är vad jag hänger mig åt. jag är förhäxad, liksom beroende. jag blir sur om jag inte får ägna mig åt det varje kväll. jag längtar efter karaktärerna när jag inte är hemma.
ja, det måste vara dialekten och någonting med det hängivna gränsöverskridandet som griper mig... it´s something with the tea.

passar på och visa några röda gummidon som dimper ner i brevlådan vilken dag som helst, så att jag kan gå ut och ströva i skog och mark utan att bli blöt om tårna. det heter gummistövlar, men man kan även kalla de för bläror - enligt barnet H´s terminologi 1979 - när jag såg ut som mowgli och kände mig som alice i underlandet. vid närmare eftertanke inte helt olikt hur jag ser ut eller känner mig idag.

jag måste i säng nu för jag har en bra drömperiod, och vill inte missa för mycket av nattens show. jag hoppas på en fortsättning av förra nattens tema och vill inte vara allt för sen när det börjar så...
tada.

Pocketghost

Så här på fredagskvisten vill jag dela med mig av någon som jag håller mycket, mycket kär. Man kan säga att han är en inspirationskälla, på ett subtilt men gripbart vis. Det är texterna... dessa texter! Älskar de för evigt, ska hålla de nära alltid. Älska ni med.

Nu måste jag rusa in i min egen tankevärld en stund. När jag kommer ut tar jag kanske en promenad med Fickspöket. Auf wieder zehen.
Den här...

...och den här. Jag vet, den är lång. Förlåt. Men det är ju fredag. Lägg märke till violinisten till vänster och Blixa till höger i väntan på crescendot.

Krux

då och då funderar jag över hur allt hade sett ut om jag varit någon annan än mig själv, eller om jag var jag fast på ett annat sätt.
om jag svarat: ja, det vill jag! när syodamen i högstadiet tyckte att jag borde gå floristlinjen, enbart för att jag inte kunde bestämma mig för någon linje alls just då. jag sa blankt nej.
det är inte så att jag har något emot växter och blommor- i enjoy gardening- det kändes bara inte motiverat, liksom. nej, morfar hade bättre pejl: du borde bli journalist, eller språkklärare. i franska. jái nes ces´t pas pourquoi. för att franskan är vacker kanske.

så vad bidde det då? tja, det bidde en socka, som bidde en luva, som bidde en ko, som bidde en matta, som bidde ett fickspöke, som bidde en huva, som bidde ett ludd, som bidde- ja, vad bidde det? det bidde allt. och inte är jag klar än. det finns dock några krux som innebär följande: jag trånar som en dåre efter att bo på österlen, och den drömmen kan icke bliva riktigt sann förrän jag arbetar i mitt anletes hårdaste vett och spar ihop di dära pengarna.
kruxoxi- är det ett ord? på katalanska månde.
och varför har inte jag en pappa som är förläggare, som alla andras pappor?
nej just det. min pappa är aeronaut. han flyger luftballonger.

ibland är det svårt att vara, men till sommaren vet vi mer. till sommaren har kruxen lirkat upp sig lite. kanske.

absens

ibland är jag onärvarande.
ibland finns det anledningar.
när man sliter sitt hår för en uppgift som vänder ut och in på en... tröstar man sig månne med en little britain-trippeldvd-extenderad version. det är i alla fall vad jag gör. och det här är min hyllning till ryssarna. jag återkommer.

Gubbenilådan

Eftersom min blogg är vad den är; ett tyst och för närvarande vitt rum där Gubbenilådan hoppar upp lite när han känner för det, tänkte jag försöka piffa till det nu när det är måndag och allt- genom att köra en quiz; en ego-quiz. Då Gubbenilådan och jag inte fått in några anmälningar om deltagande trots lobbande, så deltar bara Jaget idag. Men ni vet hur det är- det går lite trögt i början och sen så rasslar det till. Så... tja, det är väl bara att börja? 

Klockan tickar och jag har en hund att rasta, en novell att redigera, en kropp att mata och ett habitualtillstånd att förtränga.

Är jaget redo? Alltid redo. Då börjar vi.

Gubbenilådan: Vilken var din favoritserie när du var liten?

Jaget: Huset på Lilla prärien.

Gubbenilådan: Nej, svaret är fel. Det var Lilla huset på prärien.

Gubbenilådan: Vad gömde du i en grön Apotekarnes läskflaska i garderoben på ditt rum med jordgubbstapeter , när du var sex år?

Jaget: Eh... vatten, grön karamellfärg, russin, mjölk och grus som efter en månad skulle förvandlas till en ny mamma och pappa. Jag fick idén från ett barnprogram på teve- Trolltider tror jag det var.

Gubbenilådan: Svaret är rätt. Av ren nyfikenhet måste jag fråga dig: Blev din mamma arg för detta?

Jaget: Nej, tack och lov. Men hon hällde ut min blivande mamma och pappa i toaletten för de luktade illa.

Gubbenilådan: Gjorde du något i din barndom som du i vuxen (nåja) ålder fortfarande skäms för ?

Jaget: Hm... du menar förutom tjuvöppna julklappar med mitt namn på två månader innan jul, rota i mina föräldrars smyckeskrin, och ljuga?

Gubbenilådan: Äsch, det där gör väl alla barn. Nej, jag menar något med tyngd i.

Jaget: Tja, vet inte vad jag ska svara på det där riktigt. Det värsta jag kan komma på är väl den där gången när jag och min lillebror stod i mormor och morfars trädgård och tävlade om vem som kunde kasta dartpilar högst, och jag kastade upp en pil som landade i min lillebrors näsa. Inte på, utan i.

Gubbenilådan: Nejmen, herregud. Hur slutade det? Åkte ni till sjukhuset?

Jaget: Nej... (skäms fortfarande). Jag lyckades övertala honom att inte berätta det för någon- och han lydde. Vi hade tur; hacket blev inte så djupt.

Gubbenilådan: Låt mig fråga dig en sak innan vi fortsätter. Hade du egentligen någon kontakt med ditt överjag när du var liten?

Jaget: Oj, vilka personliga frågor du ställer. Hur så?

Gubbenilådan: Nej, jag bara undrar...

Jaget: Ja, inte vet jag! Det enda jag kan erinra mig är att allt omkring mig kretsade kring just - mig.. Så uppfattade jag det då i alla fall. Överjag och överjag... måhända hade jag inte så mycket betänkligheter, nej.

Gubbenilådan: Du var alltså impulsstyrd? Är det så du menar?

Jaget: Nej, nej! Impulsstyrd? Du, om du ska hålla på så här så vill jag inte vara med i din quiz.

Gubbenilådan: Jaha, en öm tå det där märker jag.  Ja- vi går väl vidare då, Madame.

Jaget: Ja tack, Maestro.

Gubbenilådan: Vad är din favorifärg?

Jaget: Jasså, är vi på den nivån nu? Hm... min favorifärg... Får man säga mer än en?

Gubbenilådan: Du får säga än en, än två, än en en om du vill. Du har ju anlitat mig.

Jaget: Jaja, jag hajar... I så fall svarar jag väl gul då, och blå och grön. Fast jag är egentligen en humörfärgmänniska. Jag gillar olika färger olika dagar; ibland har jag en lila-rut-dag, ibland en svart, ibland grön-turkos, ibland rosa, ibland mönster. Du borde kanske fråga om jag har färger på veckodagarna i huvudet istället.

Gubbenilådan: Hm. Har du det då?

Jaget: Ja, har inte alla det? Söndag är vit, måndag brun, tisdag ljusblå, onsdag rödbrun, torsdag svartblå, fredag orange, lördag grön.

Gubbenilådan: Intressant, intressant. Själv är jag färgblind.

Jaget: Fast det spelar ingen roll. Det är inne i ditt huvud du ser det.

Gubbenilådan: Möjligen är det så. Jag har dålig fantasi ser du- och för mig är hela veckan ett blurr.

Jaget: Jaha.

Gubbenilådan: Du, jag börjar känna mig lite trött. Räcker det här för idag?

Jaget: Redan? Vi kom ju överens om tio frågor.

Gubbenilådan: Jo, men jag har ju ställt åtta sammanlagt. Visserligen inte från protokollet, men ändå. Kan vi inte ta de nästa måndag?

Jaget: Nja, vi får se. Jaja...  Strunt i det då. Tack för idag då i alla fall även om det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Gubbenilådan: Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jaget: Jodå. Det blir det visst det- ibland. Gå hem och drick te och ät en kaka, hördu- en hallongrotta eller något. Vi hörs.

Gubbenilådan: Japp. Hörs.

Den nya given

Bla

Bla, bla, bla. Blaa, blaa, blaa.
Bla,bla, bla, bla, bla, bla.
Blaa, blaa, blaa.
Bla, bla, bla, blaaa, blaaa, blaaa. Bla.
Bla, bla, bla, bla, bla ,bla, bla, bla, bla ,bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla.
Bl… bl… bl… bl… bl...bl… blaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa. Bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbblaa. Bllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllaa.
Blaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Hm

jag har fortfarande en robot i halsen, men den har bestämt flyttat ett snäpp ner och intagit mandlarna. det gör ont- och ont skall med ont fördrivas.

några nyttiga förslag på vad som kan göras? kloride? jag har pepprat mig full med ingefära och vitlök, chili också, men det jag har är nog något slags virus...

nåväl. jaha, vad ska vi prata om idag ? hm. film? konst? lousiana har en utställning med max ernst som jag vill åka och se ( när roboten har flyttat), men jag efterlyser något med max walter svanberg. vet inte varför, men hans bilder har tilltalat mig allt sedan jag var barn. vi hade något jag kallade för "drakbåten" hemma på väggen; lila bakgrund om jag minns rätt, och tre spetsiga fjälliga figurer som flyter. någon sorts flyende imagismsurrealism som jag trivdes med redan då, liksom.

på tal om surrealism, vart är alla nyproducerade surrealistiska filmer? Science of sleep, absolut fabulös, men i övrigt verkar det knappt produceras sådant överhuvudtaget. jag har liksom fått tillräckligt med socialrealism, anti-hjältar och hemmafru-epos. eller, nej, jag gillar socialrealism. det gör jag. men jag skulle önska en lite...lite mer absurd twist eller något.

vi säger så.

(bilden är inte drakbåten utan en annan)

Ich robot

åtta dagar senare= ich habe einen kleinen robot en meinen haltz. das robot sprechen ein sproch ich nicht verstehen.
alla förstår att jag menar att jag har en robot i halsen som sitter på stämbanden och gör ont och är hes? bra. nilfisken har också varit dum idag; bråkat och åsamkat mig stor smärta i vänsterfoten, slingrat sig fram på sitt flegmatiska nilfiskiga vis utan tillstymmelse av entusiasm inför dammsugningen. jag tror den har gjort sitt om jag ska vara helt ärlig. synd på en så pass snygg metallisk skönhet men allt har ett slut förr eller senare... och våra skärmytslingar kan bli ett minne blott. skönt.

apropå mina senaste inlägg här: de är inte något jag kommer att sätta i system, om ni förstår hur jag menar. jag har åsikter, ja, men det var inte därför jag började skriva här. nej, här vill jag egentligen mest leka med fulskön fulhet, fantasi, ord, texter, bilder, funderingar, drömmar, yta, djup och annat krafs som för dagen råkar segla förbi. montezumas hämnd och muspip med tango, kvittenost, jordgubbar och nitratfilm liksom.

så att ni vet vart ni befinner er menar jag. och att jag också vet det.

annars? jodå, flyter. har inte känt efter riktigt, men... jo, bra faktiskt. ganska jämn, mindre trött, mer ljus. glad tror jag. ihopsamlad. okontaminerad. u.a.
längtar efter våren och sommaren förstås, och den där resan med.

härförleden fick jag förresten en underbar liten present, en bok med en samling bakrecept; plötsligt öppnar sig en ny värld av ickebakta blåbärscheesecakes, puderrosa maränger, mustiga kolatårtor med valnöt, puffiga pavlovas med inlagd frukt och vit choklad... jag vill göra allihop! nu! gud, jag kommer att gå bärsärkargång i baktillbehörshyllan. man skulle nästan kunna säga att bärsärken börjat redan faktiskt: jag köpte multikolorerat prickströssel idag, i förra veckan köpte jag lila/rosa strösselhjärtan som smakar björnbär och hallon. känns bra. de ligger i skafferiet och väntar, bidar sin tid...

No we can´t

Foto: Republikanska föreningen

Å ena sidan: Det är synd om dem, Viktoria och hennes schumme. De tvingas, i en allra högsta grad vuxen ålder, ansöka om godkännande hos både Carl-Gustaf och regeringen för att få tillstånd att göra något som vuxna människor till höger och vänster gör när de vill- gifta sig, bilda familj, flytta ihop, pussas offentligt osv.
Grundförordningen gällande monarkernas rättigheter och förpliktelser andas konservativt artonhundratal och rasbiologism.

Å andra sidan: Det är synd om oss alla som inte kan välja bort monarkin för en republik, och rösta om vem/ vilka som ska representera den. Och den dagen jag gifter mig flyger det inte några stekta sparvar in i munnen på mig, nej. Jag ser framför mig att jag och min blivande man får hosta upp vad som hostas upp kan- det vill säga låneklänning, hemlagad paj & smuggelvin till gästerna.

Det är dags för folkomröstning.

Njae...

...det bidde rosa. Å en pannkaka med blåbär.

Pucko med choklad

Jag råkade av en händelse snubbla över det här klippet genom att protagonisten i denna pinsamma sketch- eller vad ska vi den kalla den?- tipsade om den själv. Jag vet inte hur det gick till, men Jonas och jag är vänner i cyberrymden på ett sånt där harmlöst och distanserat vis, och det gläder mig mycket att han uppvisar sådan briljans när den maniskt uppskruvade folkliga värdinnan tutar på sensationslystet utan att alls lyssna på de inbjudna gästerna. Vill hon framstå som provokativ- ?- så gör hon det på ett förvånansvärt osofistikerat sätt. Pinsamt.

Språk är inte något statiskt- det är rörligt och formbart, böjligt över tid och miljö, influenser och strömningar. Barn lär sig tala efter vad andra säger. Hur svårt kan det vara? Vuxna skulle inte behöva förklara för barn varför man kallar något si eller så, om man från början använder en för ändamålet logiskt refererande term. Det är choklad i chokladbollar. Det är mint i mintkyssar, det är apelsin i apelsinjuice.

Jonas, jag ser fram emot nästa pjäs. Fem gånger Gud var underbar.

Potatisgris

Ingen går säker- var så säkra. Håll er inomhus så att ni inte retar upp någon med uniform.
Om mitt förtroende för blåklädda ordningsmaktsutövare var lågt redan innan, så har detta de senaste veckorna sjunkit till närmast obefintligt. Jag är rädd; Gestapofasoner för att någon pinkar ute i ett ödsligt område, förtäckta hot ( om ens det, direkta snarare) mot någon som bevittnar ett, från polisens sida, överdrivet våldsamt gripande av en privatperson, stående rasistiska epitet på olika personer som råkar befinna sig i skottgluggen, utnyttjande av psykiskt sjuk genom att övertala denne att ställa upp och bli mobilkamerafilmad på en psykiatrisk akut- för att en poliskollega som fyller år skall roas - vad är det här? Har de senaste årens utexaminerade konstaplar av misstag råkat passera nålsögat vid antagningen, trots uppenbara narcissistiska drag och våldsromantiserande vanföreställningar? Eller är det gamla uniformsrävar med sardoniska leenden som fått nog och nu- efter lång trogen tjänst under Schtadten- visar sitt rätta ansikte?

Det görs psykologiska tester av alla sökande till Polisskolan- jag är väldigt nyfiken på hur empiriska dessa är. Kanske Scenskolan kunde vara något istället. Jag menar, talang för skådespel måste de uppenbarligen ha när de genomgår intervjuer och tester, håller tungan rätt i mun och säger snälla genomtänkta saker så att de blir antagna.
Mytomani är för övrigt också en inte allt för ovanlig psykisk störning. Tro mig, jag vet. Jag har många års fältstudier av dessa ovan nämnda fenomen då jag förvärvsarbetat på mindre trevliga platser vid sidan om studierna.

Nej, jag känner vanmakt. Och rädsla. Vågar jag gå ut med hunden imorgon utan att vara rädd att någon i mörkt blåställ far fram med batong, skriker Halt! och hotar med arrest om hunden inte gör nummer 2 på rätt plats? Och om jag, gud förbjude, blir så rädd av denna myndighetsattack att jag kissar på mig under händelsen - blir jag då arresterad på grund av förargelseväckande beteende?

Hjälp.

Marsch pannkaka

Ovan illustrerade tomografi beskriver tydligt hur jag känner mig just nu, om vi bortser från läpparna.
Gammal bild, men den sätter huvudet på spiken. Jag är förtörnad.

Rosenroth- marsch pannkaken!

Lakritstugg

...//Och den obarmhärtiga kylan höll henne i ett fast grepp.//...

Lamasockarna värmer med nöd och näppe och medan mina tankar går till när jag var barn och fullkomligt älskade vintern, vilket känns helt främmande nu, hasar jag mig ut i köket och sätter på tevatten. Och fler saker dyker upp i huvudet när jag står och måttar gröna blad i en rostig tesil. Saker från förr som ter sig helt främmande vid en jämförelse med nu. Exempelvis känslan av att känna mig annorlunda och inte passa in, som har övergått i en slags jag visste det hela tiden-lugn, där både företeelser och människor på olika sätt nu i efterhand mest känns bisarra.

Kanske är det eureka, kanske har jag vuxit i kapp mig själv. Kanske omfamnar jag med glädje känslan annorlunda istället för att springa ifrån den. Jag är inte sinnessjuk, och har mig veterligen aldrig varit det. Bara lite egen. Vanlig, men egen. Lite dramatisk. Spretande. Otålig. Rastlös.

När jag var barn tyckte jag inte om att bli lämnad ensam. Jag avskydde det.
När detta oundvikligen skedde, skrek och tjöt jag tills någon kom och räddade mig från detta fasansfulla.
Om det var så att jag av en händelse var den enda som var vaken hemma och alla andra i familjen låg och sov, fick jag en klump inombords. Jag brukade säga att det isade i magen.
När vi var bortbjudna till någon och sen skulle åka därifrån klamrade jag mig resolut fast i stolar, bord eller människor för allt vad tygen höll- och vägrade släppa. Efterhand när mina föräldrar lyckats få loss mig, ursäktat sig hundra gånger för värdparet, stuvat in mig i bilen hos syskonen, och vi alla till slut var på väg hem- då grät jag. Och magen isade. När vi kommit hem fortsatte jag att gråta, den följande natten grät jag, och nästa dag grät jag som regel också. Först på tredje dagen brukade jag ha återhämtat mig och vara mitt vanliga men annorlunda jag igen.
När jag sen blev lite äldre, låt säga tio-elva år, och förstod någorlunda vart känslan kom ifrån och varför, blev den inte mindre; men den blev hanterbar.
( Beteendet med att klamra mig fast i möbler och människor försvann någonstans i 4-5 års åldern, vill jag tillägga.)

Nuförtiden uppskattar jag ensamtid. Jag längtar efter den och behöver den; den är bra för tänkandet. Den gör mig lugn. Den är inte hotfull; den är en vän. Det är inte det att jag ogillar att ha människor omkring mig, nejdå. Tvärtom. Speciellt de som står mig nära. Men ibland kan jag på något vis känna mig... ja, kontaminerad av störningar utifrån. Liksom uppfylld av saker som ligger i vägen för det andra viktigare, och det är just då ingen och ingenting, är det jag längtar efter.

Jag tänker att när man hinner i kapp sig själv och kanaliserar annorlunda till det som gör en lycklig, måste det vara : eureka. Det är skönt att det inte tog längre tid än så här...

Fanfar!

Nu vill jag ha lakrits.

Hjärnkramp

Ingen musik söder om åsen idag. Men kanske sen.

Memorias promemoria

Would you please put down that
telephone
We´re under fifteen feet of pure
white snow

Is anybody
Out there please?
It´s too quiet in here
And I´m beginning to freeze
I´ve got icicles hanging
From my knees
Under fifteen feet of pure white snow

Is there anybody here who feels this low?
Under fifteen feet of pure white snow

(N. Cave 2001)

Birthday dream

Först presenterna...



... och sedan ett dignande frukostbord...




...som aldrig tog slut.


Tillvaron är inte alls dum ibland. Tack J.

One of those days

Du vet en sådan där dag när du vaknar upp på morgonen och känner att: Jo, allt är rätt bra ändå. Jag är rätt okej. Saker runt omkring mig är rätt okej. Vid närmare eftertanke j-kligt okej. En sådan där dag när du hör musiken fastän det är tyst i lägenheten, förutom en hund som morrar i mungipan åt brevbäraren, och du inte riktigt kan sätta fingret på vad det är du känner- förmodligen är det hopp. Du känner hopp. Inför framtiden. Inför kärleken. Drömmarna. It´s going to be all right, liksom.

En sådan dag hade jag igår. Jag försökte hålla den kvar med ett hårt grepp, men till slut slingrade den sig loss, gled igenom mina fingrar ner på golvet och rullade ljudlöst in i en vrå när kvällen kom. Jag saknar den fortfarande trots att den här dagen också varit fin. Musiken har inte hörts lika starkt, men den har funnits där. Som en försiktigare bakomliggande klang. Ikväll ska min födelsedag firas. Jag ska klä mig fint i en svart blank klänning, sätta klämmor med gröna tygrosor i håret, äta god mat och dricka gott vin, men jag kommer ändå att sakna dagen igår. Och kanske dagen idag. Det är då jag har det som bäst tror jag. På dagen. Det är då mörkret inte kommer åt mig lika lätt, det är då jag är som mest produktiv. Jag är en dagfjäril helt enkelt. Jag blir lite tyngre till mods när kvällen kommer, och föds på nytt nästa morgon. I och för sig med samma skal, men med nytt liv och orörd energi. Ingen har varit och trampat in på min zon utan tillstånd, eller spökat överraskande för mig. Nja, kanske i drömmen då - men det tillhör någonting annat.

Konstkt