En grodätares bekännelser

Och nu: brottstycken från min essä. Som ska lämnas in i övermorgon.
Jo, det brinner i knutarna, men jag är nästan klar. Zoegas och Sangre del Toro har, om inte dränkt, så i alla fall lindrat prestationsångesten lite. För övrigt inget höjdarvin alls. Urk.
Men det känns ändå som att jag snirklat mig in i en diskussion jag inte riktigt vet hur jag ska knyta ihop ännu. Min lärare tyckte att texten var för akademisk så det har jag tonat ner lite. För den ska ju skrivas för tidningen, inte akademien, som han sade. Nåja. En fiktiv tidning. Vilket betyder att det egentligen finns mer utrymme till att braska på med akademiska termer än han vill erkänna... Fast jag har som sagt redan tonat ner det där.

By the way. Jag planerar en gulcirklisk liten tripp till Paris! Efter trettiotre år får jag äntligen beträda franskt territorium, eller i alla fall parisiskt. De säger att det påminner mycket om Buenos Aires, så då vet jag. Längtar. Jag gillar det mesta som är franskt: maten, vinet, filmerna, musiken, konsten, författarna, språket. Månde något jag delar med de flesta, för hur kan man ogilla det? Tyvärr är mina tre-fyra år av franskstudier så gott som bortsvepta av den nordiska snålblåsten, eller ersatta av den spanska medelhavsbrisen. Men det kommer förhoppningsvis tillbaka några små fraser jag väl är där. Hur som helst så bara måste jag äta groda när jag är där! En inhemsk lövgroda från någon park i närheten är nog att föredra, för de är ju så små och det kan väl inte göra någon harm? Det mest extrema jag ätit hittills är kanin, eller silkeslarver. Fast de luktade jag bara på vid närmare eftertanke. Om inte det där grisköttet i Kambodja egentligen var död hund? Tanken slog mig redan då. Det smakade liksom inte riktigt som gris brukar göra. Hm. Som att äta ett av sina husdjur.

Nej,tjurens blod från Spanien har gjort mig trött. Ska stänga för ikväll nu. Jisses vad tråkig jag är... Men Skåne älskar jag! För vart år som går blir jag mer och mer fäst vid detta vårt Provence, vår gula lunga, som förser resten av landet med både mat och syre! Språget kann va litta svåert föer en udomstående att fatta, men teckenspråg e ju universellt. Ooh! Sar vi!
Nu har jag suttit vid datorn exakt 10,5 timme. Och imorgon redigerar vi. Kanske detta bland annat. Kommentarer mottages gärna...


//...Det kan finnas en uppfattning om att det inte är vägen dit som är det intressanta, utan den slutgiltiga produkten, inte tudelningen och undersökandet av komponenter och systematik, utan den färdiga produkten. Och hur denna sedan inkorporeras, tolkas och också skapas av mottagaren. En del kanske till och med anser att strategierna bakom texten inte har med det egentliga resultatet att göra. Inte heller med det omedelbara subjektiva mötet text/ mottagare, som blir olika utifrån texten, mottagaren och, tror jag, författarens intentioner.//...//


//...Men om vi talar om metoden och strukturen som sådan, så är det onekligen så att lyrik som styrs av versmått, repetitiva system, rimflätor, alliterationer eller andra bestämda former gör det omöjligt för mottagaren att undgå de metodiska delmomenten. Han eller hon får ju dessa presenterade för sig. Dessa verktyg som poeten använt sig av, och som är så uppenbara, gör således att mottagaren funderar över diktens konstruktion, system och bakomliggande metod. Antingen medvetet eller omedvetet. Den konstnärliga metodredovisningen finns här så att säga synlig i det färdiga resultatet och blir omöjlig för mottagaren att förbise. Metoden blir därför en del av läsupplevelsen.//...//


//...Poesin i sig själv är oftast så pass dekonstruerad, flyende eller motsträvig andra former att det ter sig tämligen orimligt att skulle finnas en bestämd sanning om dess innehåll. Visserligen kan det hävdas att det inte finns någon sådan för någon slags poesi eller text överhuvudtaget, men då är vi inne på existentialismens outgrundliga stigar. Jag lämnar den diskussionen därhän tills vidare och fokuserar på language-poesin, som när den uppstod vid sjuttiotalets slut, ville problematisera de föråldrade föreställningar som poesin ditintills vilat på. Language-poeterna ville belysa poesins materialitet, det ljudliga och det visuella, men även skrivandets villkor och tillvägagångssätt i den nya moderna mediekulturen. Ingen grammatik, form eller syntax var given och material i form av nyhetstexter, reklam, citat, slang och äldre litterära texter bearbetades eller sönderdelades för att kläs i en annan skepnad – en ny form, en ny klang, en önskan om en annan förståelse. Det var ett ifrågasättande av ordens varat på något vis, ett upphöjande av det fula eller skeva uttryckssättet där ljud, rytm och visualitet var angelägna utgångspunkter.//...//