Rutschbana

Du söker mig i drömmen. Varför? Jag trodde vi hade ett avtal bestående av ömsesidig ignorans, jag trodde att du respekterade det. Har du inte förstått?
Du kommer till mig i drömmen och drar med mig på en lustig färd genom ett stort flervåningshus där det erbjuds antika pinaler till självkostnadspris. Vi åker rutschbana från översta våningen, genom de andra våningarna och jag ser antikviteterna svischa förbi. Färden tar lång tid och allt vi passerar ter sig konkavt och ändrar form under tiden som jag betraktar det. Till slut stannar vi framför ett piano gjort av rostbrunt trä. Jag väljer en mässingslampa med gröna stenar, och jag minns inte längre vad det är du väljer. När jag stått med ryggen mot dig och vänder mig om har du ett barn i din famn, ett mycket litet. Vi åker vidare, eller så går vi. När vi kommer ner till bottenvåningen har du ytterligare ett barn i din famn. Även det litet. Vi pratar. Du ställer allmänna frågor och ser from ut och vi går ut ur huset, till kylan, och jag känner smärtan av avskedet redan innan vi har skiljts åt.