För fulhetens skull

Ibland funderar jag på fulhet, och ful som en bestämd vedertagen term. Eller dess motsats. Och vad som avgör de två. Jag funderar över vilka förutbestämda regler som styr uppfattningen om det ena eller det andra. Och vem, eller vilka, som har dikterat kriterierna för de båda.
Jag funderar över om fulhet och skönhet ses genom den hyperboliska geometrins ögon, där två linjer böjer av från varandra med ökande avstånd i takt med att avståndet från skärningspunkten med den gemensamma vinkelräta linjen ökar. Med andra ord : ful och vacker blir två linjer som ej kan förenas. De böjs oresonligt ifrån varandra.
Min uppfattning är nu inte att så skulle vara fallet, utan snarare tvärtom. Men jag tycker mig känna att synen om dessa två begrepps oförenlighet, styr en del människors värld. Och jag längtar efter den dag när fulheten hyllas, istället för skönheten. Vad nu skönhet egentligen är. Fulhet rymmer en lika stor skönhet menar jag. Och den känns så mycket mer intressant än platt blank multiplicerad yta. Fulheten gäckar och inspirerar. Den utmanar. Vrider och vänder på tidigare övertygelser.

Jag kanske är trögfattad, men jag kan inte se skönheten i en klonad människomassa. Eller allt annat som är likadant i miljontals miljontal. Precisa efterapade linjer. Blanka. Kliniska. Själlösa.

Vad fan är det för kul med det?