Potatisgris

Ingen går säker- var så säkra. Håll er inomhus så att ni inte retar upp någon med uniform.
Om mitt förtroende för blåklädda ordningsmaktsutövare var lågt redan innan, så har detta de senaste veckorna sjunkit till närmast obefintligt. Jag är rädd; Gestapofasoner för att någon pinkar ute i ett ödsligt område, förtäckta hot ( om ens det, direkta snarare) mot någon som bevittnar ett, från polisens sida, överdrivet våldsamt gripande av en privatperson, stående rasistiska epitet på olika personer som råkar befinna sig i skottgluggen, utnyttjande av psykiskt sjuk genom att övertala denne att ställa upp och bli mobilkamerafilmad på en psykiatrisk akut- för att en poliskollega som fyller år skall roas - vad är det här? Har de senaste årens utexaminerade konstaplar av misstag råkat passera nålsögat vid antagningen, trots uppenbara narcissistiska drag och våldsromantiserande vanföreställningar? Eller är det gamla uniformsrävar med sardoniska leenden som fått nog och nu- efter lång trogen tjänst under Schtadten- visar sitt rätta ansikte?

Det görs psykologiska tester av alla sökande till Polisskolan- jag är väldigt nyfiken på hur empiriska dessa är. Kanske Scenskolan kunde vara något istället. Jag menar, talang för skådespel måste de uppenbarligen ha när de genomgår intervjuer och tester, håller tungan rätt i mun och säger snälla genomtänkta saker så att de blir antagna.
Mytomani är för övrigt också en inte allt för ovanlig psykisk störning. Tro mig, jag vet. Jag har många års fältstudier av dessa ovan nämnda fenomen då jag förvärvsarbetat på mindre trevliga platser vid sidan om studierna.

Nej, jag känner vanmakt. Och rädsla. Vågar jag gå ut med hunden imorgon utan att vara rädd att någon i mörkt blåställ far fram med batong, skriker Halt! och hotar med arrest om hunden inte gör nummer 2 på rätt plats? Och om jag, gud förbjude, blir så rädd av denna myndighetsattack att jag kissar på mig under händelsen - blir jag då arresterad på grund av förargelseväckande beteende?

Hjälp.

Marsch pannkaka

Ovan illustrerade tomografi beskriver tydligt hur jag känner mig just nu, om vi bortser från läpparna.
Gammal bild, men den sätter huvudet på spiken. Jag är förtörnad.

Rosenroth- marsch pannkaken!

Lakritstugg

...//Och den obarmhärtiga kylan höll henne i ett fast grepp.//...

Lamasockarna värmer med nöd och näppe och medan mina tankar går till när jag var barn och fullkomligt älskade vintern, vilket känns helt främmande nu, hasar jag mig ut i köket och sätter på tevatten. Och fler saker dyker upp i huvudet när jag står och måttar gröna blad i en rostig tesil. Saker från förr som ter sig helt främmande vid en jämförelse med nu. Exempelvis känslan av att känna mig annorlunda och inte passa in, som har övergått i en slags jag visste det hela tiden-lugn, där både företeelser och människor på olika sätt nu i efterhand mest känns bisarra.

Kanske är det eureka, kanske har jag vuxit i kapp mig själv. Kanske omfamnar jag med glädje känslan annorlunda istället för att springa ifrån den. Jag är inte sinnessjuk, och har mig veterligen aldrig varit det. Bara lite egen. Vanlig, men egen. Lite dramatisk. Spretande. Otålig. Rastlös.

När jag var barn tyckte jag inte om att bli lämnad ensam. Jag avskydde det.
När detta oundvikligen skedde, skrek och tjöt jag tills någon kom och räddade mig från detta fasansfulla.
Om det var så att jag av en händelse var den enda som var vaken hemma och alla andra i familjen låg och sov, fick jag en klump inombords. Jag brukade säga att det isade i magen.
När vi var bortbjudna till någon och sen skulle åka därifrån klamrade jag mig resolut fast i stolar, bord eller människor för allt vad tygen höll- och vägrade släppa. Efterhand när mina föräldrar lyckats få loss mig, ursäktat sig hundra gånger för värdparet, stuvat in mig i bilen hos syskonen, och vi alla till slut var på väg hem- då grät jag. Och magen isade. När vi kommit hem fortsatte jag att gråta, den följande natten grät jag, och nästa dag grät jag som regel också. Först på tredje dagen brukade jag ha återhämtat mig och vara mitt vanliga men annorlunda jag igen.
När jag sen blev lite äldre, låt säga tio-elva år, och förstod någorlunda vart känslan kom ifrån och varför, blev den inte mindre; men den blev hanterbar.
( Beteendet med att klamra mig fast i möbler och människor försvann någonstans i 4-5 års åldern, vill jag tillägga.)

Nuförtiden uppskattar jag ensamtid. Jag längtar efter den och behöver den; den är bra för tänkandet. Den gör mig lugn. Den är inte hotfull; den är en vän. Det är inte det att jag ogillar att ha människor omkring mig, nejdå. Tvärtom. Speciellt de som står mig nära. Men ibland kan jag på något vis känna mig... ja, kontaminerad av störningar utifrån. Liksom uppfylld av saker som ligger i vägen för det andra viktigare, och det är just då ingen och ingenting, är det jag längtar efter.

Jag tänker att när man hinner i kapp sig själv och kanaliserar annorlunda till det som gör en lycklig, måste det vara : eureka. Det är skönt att det inte tog längre tid än så här...

Fanfar!

Nu vill jag ha lakrits.

Hjärnkramp

Ingen musik söder om åsen idag. Men kanske sen.

Memorias promemoria

Would you please put down that
telephone
We´re under fifteen feet of pure
white snow

Is anybody
Out there please?
It´s too quiet in here
And I´m beginning to freeze
I´ve got icicles hanging
From my knees
Under fifteen feet of pure white snow

Is there anybody here who feels this low?
Under fifteen feet of pure white snow

(N. Cave 2001)

Birthday dream

Först presenterna...



... och sedan ett dignande frukostbord...




...som aldrig tog slut.


Tillvaron är inte alls dum ibland. Tack J.

One of those days

Du vet en sådan där dag när du vaknar upp på morgonen och känner att: Jo, allt är rätt bra ändå. Jag är rätt okej. Saker runt omkring mig är rätt okej. Vid närmare eftertanke j-kligt okej. En sådan där dag när du hör musiken fastän det är tyst i lägenheten, förutom en hund som morrar i mungipan åt brevbäraren, och du inte riktigt kan sätta fingret på vad det är du känner- förmodligen är det hopp. Du känner hopp. Inför framtiden. Inför kärleken. Drömmarna. It´s going to be all right, liksom.

En sådan dag hade jag igår. Jag försökte hålla den kvar med ett hårt grepp, men till slut slingrade den sig loss, gled igenom mina fingrar ner på golvet och rullade ljudlöst in i en vrå när kvällen kom. Jag saknar den fortfarande trots att den här dagen också varit fin. Musiken har inte hörts lika starkt, men den har funnits där. Som en försiktigare bakomliggande klang. Ikväll ska min födelsedag firas. Jag ska klä mig fint i en svart blank klänning, sätta klämmor med gröna tygrosor i håret, äta god mat och dricka gott vin, men jag kommer ändå att sakna dagen igår. Och kanske dagen idag. Det är då jag har det som bäst tror jag. På dagen. Det är då mörkret inte kommer åt mig lika lätt, det är då jag är som mest produktiv. Jag är en dagfjäril helt enkelt. Jag blir lite tyngre till mods när kvällen kommer, och föds på nytt nästa morgon. I och för sig med samma skal, men med nytt liv och orörd energi. Ingen har varit och trampat in på min zon utan tillstånd, eller spökat överraskande för mig. Nja, kanske i drömmen då - men det tillhör någonting annat.

Konstkt

Migraine dream

Hur mycket sömn får du?
Svar: 7-8 timmar per natt. Alldeles precis det jag behöver med andra ord.

Känner du dig stressad över någonting i ditt liv?
Svar: Moi?

Hur upplevde du huvudvärken när den började?
Svar: Som om någon hade satt ett skruvstäd runt skallen på mig medan jag sov.

Hur länge varade huvudvärken?
Svar: Tja, från tisdag till idag. Tre dagar närmare bestämt. Och den ligger och lurar där inne fortfarande.

Fick du några andra symptom som yrsel eller illamående. Såg du vita fläckar?
Svar: Ja, illamående. Ja, gröna fläckar.

Vad höll du på med när huvudvärken började?
Svar: Jag sov, eller jag tror att jag sov i alla fall.

Fick du avsluta det du höll på med på grund av migränen?
Svar: Uppenbarligen eftersom jag vaknade av den.

Vart befann du dig när den började?
Svar: Under täcket i sängen.

Fick du några varningstecken på att en migränattack var på gång?
Svar: Nej. Inga alls.

Vad hade du ätit de föregående 12-24 timmarna?
Svar: Apelsin och kyckling, quinoa, surdegsbröd, A-fil, blåbär, fiberberikade havregryn, litet choklad med lakritsfyllning, frukt.

Har du passerat några tidszoner den senaste tiden?
Svar: Möjligen den mellan jaget och överjaget.

Imaginära lösningar 2

Imaginära lösningar 1

För fulhetens skull

Ibland funderar jag på fulhet, och ful som en bestämd vedertagen term. Eller dess motsats. Och vad som avgör de två. Jag funderar över vilka förutbestämda regler som styr uppfattningen om det ena eller det andra. Och vem, eller vilka, som har dikterat kriterierna för de båda.
Jag funderar över om fulhet och skönhet ses genom den hyperboliska geometrins ögon, där två linjer böjer av från varandra med ökande avstånd i takt med att avståndet från skärningspunkten med den gemensamma vinkelräta linjen ökar. Med andra ord : ful och vacker blir två linjer som ej kan förenas. De böjs oresonligt ifrån varandra.
Min uppfattning är nu inte att så skulle vara fallet, utan snarare tvärtom. Men jag tycker mig känna att synen om dessa två begrepps oförenlighet, styr en del människors värld. Och jag längtar efter den dag när fulheten hyllas, istället för skönheten. Vad nu skönhet egentligen är. Fulhet rymmer en lika stor skönhet menar jag. Och den känns så mycket mer intressant än platt blank multiplicerad yta. Fulheten gäckar och inspirerar. Den utmanar. Vrider och vänder på tidigare övertygelser.

Jag kanske är trögfattad, men jag kan inte se skönheten i en klonad människomassa. Eller allt annat som är likadant i miljontals miljontal. Precisa efterapade linjer. Blanka. Kliniska. Själlösa.

Vad fan är det för kul med det?

Rutschbana

Du söker mig i drömmen. Varför? Jag trodde vi hade ett avtal bestående av ömsesidig ignorans, jag trodde att du respekterade det. Har du inte förstått?
Du kommer till mig i drömmen och drar med mig på en lustig färd genom ett stort flervåningshus där det erbjuds antika pinaler till självkostnadspris. Vi åker rutschbana från översta våningen, genom de andra våningarna och jag ser antikviteterna svischa förbi. Färden tar lång tid och allt vi passerar ter sig konkavt och ändrar form under tiden som jag betraktar det. Till slut stannar vi framför ett piano gjort av rostbrunt trä. Jag väljer en mässingslampa med gröna stenar, och jag minns inte längre vad det är du väljer. När jag stått med ryggen mot dig och vänder mig om har du ett barn i din famn, ett mycket litet. Vi åker vidare, eller så går vi. När vi kommer ner till bottenvåningen har du ytterligare ett barn i din famn. Även det litet. Vi pratar. Du ställer allmänna frågor och ser from ut och vi går ut ur huset, till kylan, och jag känner smärtan av avskedet redan innan vi har skiljts åt.

Kusmi kusmi

Varför försvinner fraserna, som kommer till mig när jag är ute och går, så fort jag sätter mig här? Tidigare ikväll flyger ord som vita smutsiga bandage, ryskt te, mjuka skallar, kloster, att trampa i, mycket hår, effektsökeri, choklad, Pytagoras sats, gälar - omkring i mitt huvud och bildar ett sammanhang. Så går några timmar, och de är borta. Puts väck. Häck väck. Tvättsäck. En anteckningsbok för geniala tillfällen är att föredra, men när de kommer oanmälda på vägen mellan hemmet och institutet ligger den lilla boken hemma och kippar efter luft i den instängda lådan. Jag måste bli bättre på att anteckna helt enkelt. Helst när jag tror att det inte behövs, och det i efterhand visar sig att det onekligen behövdes.

Tvehövdad. Ett kul och läskigt ord. Hungrig som en varg. Också kul.

Jag har förresten en kronisk muskelinflammation i min axel. Överrörlighet. Eller ålderstecken. Den nya given är att se varje år som en gåva, ett magnum opus, som blir ännu större nästa år.
Och Dan Park åker snart dit så det visslar om det. Så att planschklister, Lidlkvitton och Odinburkar yr. Det är ingen som vill se hans osofistikerade charlatanska låtsaskonst ändå. Uppmaning: Gör en perfomance istället. Med dig själv i mitten.

Deus ex machina. Jag har drabbats av narkolepsi.

Subtitel

Huvudet är långsamt idag. Mycket långsamt. Jag skyller på den tjeckiska absinth som tillhandahölls igår. Jisses. Och om det är så att man blir kreativ av denna dryck, så hände det inte mig. Jag blev mest trög. Full. Förtrolig. Bekännande.
Sådana kvällar kan man nagga tanklöst på sin integritet och häva ur sig den ena sanningen efter den andra. Lögner med. Nu var det inte lögner jag slängde omkring mig, men ändå. Det sker sällan att jag naggar så där, men när jag i ett obevakat ögonblick gör det kan jag ångra mig efteråt. Så känner kanske alla. Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Ingenstans förmodligen. Jag funderar bara.
Ibland vill jag krypa ut ur mig själv. Långsamt och ljudlöst smyga ut genom porerna, ut ur kroppen, gå någon annanstans. Vart som helst. Bara andas. Tänka.
Jag längtar efter våren. Jag längtar efter att kunna gå i lågskor igen, ha det senapsgula linnet, kjol. Eller den impressionistiska blommönstrade klänningen. Jag har en grej för blommor. Vet inte varför. En fixidé, precis som den att jag ska lära mig ryska i sommar. Språk är något jag saknat under den tid jag inte hållit det nära. Välkommen tillbaka. Och kommatecken likaså. Jag håller av instruerad vana fortfarande ner på det, men vill egentligen kommatera efter vartannat ord. Det blir ett annat ljud då. Rytmen ändras. Ta, ta, taa. Taa, taa, ta. Ta ta ta ta, taaaa.
Ni hör. En annan klang. Meningarna tillåts bli längre. Fast jag struntar i tillåtet eller inte. Vill jag göra de långa så blir de långa, men klär det inte texten låter försöker jag låta bli. Min essä föll förresten i god jord hos bedömaren. Så god att jag fick högsta betyg för hela kursen. Jag blev så glad att jag skrek högt, och ögonen tårades nästan. Dramaqueen. Jo, jag tackar. Men vissa saker sitter djupt i ens personlighet. Och av alla länder jag varit i finns det inget så stillsamt folk som i just detta. Kanske i Japan. Jag har inte varit där.

Längtar ut på landet. Längtar efter att bada i havet. Ren luft. Jag ser inte min framtid i den här staden, eller någon stad. Nej. Hellre ut bland bönder och kvigor, gula vidder, grusvägar. Äppellundar och lanthandlar. Att hyra går ju an där med.
Och en vacker dag kanske jag lägger upp en bild på mig själv här, in disguise, men ändå. Ni har ögat så länge. Höger öga om jag inte minns fel. Nej, vänster är det.
Nu ska jag läsa Jáchym Topol. Gonatt.

Till Pato

Rensa. Rensa. Bort. Slänga. Skruva. Fast skruven. Kluven. Kan andas. Andas. In. In. Ut. In. Måste. Måste hjälpa. Inga ledtrådar.
Önskar klipp, klipp. Håret. Stundom. Jag saknar mitt djur ibland. Den lilla bitande räven. Jag saknar alla mina djur ibland. Jag måste vara en dålig djurmoder. Fast jag vet att jag inte är det. Att handla: lagrade ostar, hård ost, kanske mjukost, vindruvor, päron ( inte anjou), mjölk, fil, bröd.
Vet ni om att fransmännen tvångsmatar sina ankor med slang för att deras lever ska bli fetare än fetast. Vidrigt. Barbarer. Jag vill inte åka dit längre. Hur kan man. Sticka ner en tjock slang i en för trång ankstrupe. Pumpa ner övergödningsnäring för att levern ska bli lika stor som ankan. Anklever. En delikatess. Ankan dör av organoxi. Medan den lamslaget och förtvivlat inte får fram ett ljud eftersom den nästan dör av kvävning varje gång barbarbonden tvingar ner slangen. Nästan sprängs inifrån av det som sprutas in. Varje dag. Flera gånger. Tänk att dö varje dag. Dag efter dag.
Mitt förra jobb kändes som att dö varje dag. Varje morgon dog jag när jag åkte dit. Nu dör jag inte längre. Åtminstone inte så ofta. Bara ibland. Mest när jag själv inte vet om det. Jag lurar på så vis döden kan man säga.
Nya glasögon. Jag vill inte se ut som en doktor.

Kontrollera. Allt. Ta bort.

Språka på kyrylliska

лъэъъъЮыъЁээЁОфп рфк ут öтылфтю Щср вуе äк фее дäкф ьшп кнылфю штеу мфкаöкб ьут вуе афысштукфк ьшп ыå
Ыут мшдд офп пшмуемшы куыф вше щслыå тåпщт вфпю щср лäттф вут ышишкшылф мштвут ишеф ьштф лштвук
рфрф вуе рфву мфкше тåпще мф?

En grodätares bekännelser

Och nu: brottstycken från min essä. Som ska lämnas in i övermorgon.
Jo, det brinner i knutarna, men jag är nästan klar. Zoegas och Sangre del Toro har, om inte dränkt, så i alla fall lindrat prestationsångesten lite. För övrigt inget höjdarvin alls. Urk.
Men det känns ändå som att jag snirklat mig in i en diskussion jag inte riktigt vet hur jag ska knyta ihop ännu. Min lärare tyckte att texten var för akademisk så det har jag tonat ner lite. För den ska ju skrivas för tidningen, inte akademien, som han sade. Nåja. En fiktiv tidning. Vilket betyder att det egentligen finns mer utrymme till att braska på med akademiska termer än han vill erkänna... Fast jag har som sagt redan tonat ner det där.

By the way. Jag planerar en gulcirklisk liten tripp till Paris! Efter trettiotre år får jag äntligen beträda franskt territorium, eller i alla fall parisiskt. De säger att det påminner mycket om Buenos Aires, så då vet jag. Längtar. Jag gillar det mesta som är franskt: maten, vinet, filmerna, musiken, konsten, författarna, språket. Månde något jag delar med de flesta, för hur kan man ogilla det? Tyvärr är mina tre-fyra år av franskstudier så gott som bortsvepta av den nordiska snålblåsten, eller ersatta av den spanska medelhavsbrisen. Men det kommer förhoppningsvis tillbaka några små fraser jag väl är där. Hur som helst så bara måste jag äta groda när jag är där! En inhemsk lövgroda från någon park i närheten är nog att föredra, för de är ju så små och det kan väl inte göra någon harm? Det mest extrema jag ätit hittills är kanin, eller silkeslarver. Fast de luktade jag bara på vid närmare eftertanke. Om inte det där grisköttet i Kambodja egentligen var död hund? Tanken slog mig redan då. Det smakade liksom inte riktigt som gris brukar göra. Hm. Som att äta ett av sina husdjur.

Nej,tjurens blod från Spanien har gjort mig trött. Ska stänga för ikväll nu. Jisses vad tråkig jag är... Men Skåne älskar jag! För vart år som går blir jag mer och mer fäst vid detta vårt Provence, vår gula lunga, som förser resten av landet med både mat och syre! Språget kann va litta svåert föer en udomstående att fatta, men teckenspråg e ju universellt. Ooh! Sar vi!
Nu har jag suttit vid datorn exakt 10,5 timme. Och imorgon redigerar vi. Kanske detta bland annat. Kommentarer mottages gärna...


//...Det kan finnas en uppfattning om att det inte är vägen dit som är det intressanta, utan den slutgiltiga produkten, inte tudelningen och undersökandet av komponenter och systematik, utan den färdiga produkten. Och hur denna sedan inkorporeras, tolkas och också skapas av mottagaren. En del kanske till och med anser att strategierna bakom texten inte har med det egentliga resultatet att göra. Inte heller med det omedelbara subjektiva mötet text/ mottagare, som blir olika utifrån texten, mottagaren och, tror jag, författarens intentioner.//...//


//...Men om vi talar om metoden och strukturen som sådan, så är det onekligen så att lyrik som styrs av versmått, repetitiva system, rimflätor, alliterationer eller andra bestämda former gör det omöjligt för mottagaren att undgå de metodiska delmomenten. Han eller hon får ju dessa presenterade för sig. Dessa verktyg som poeten använt sig av, och som är så uppenbara, gör således att mottagaren funderar över diktens konstruktion, system och bakomliggande metod. Antingen medvetet eller omedvetet. Den konstnärliga metodredovisningen finns här så att säga synlig i det färdiga resultatet och blir omöjlig för mottagaren att förbise. Metoden blir därför en del av läsupplevelsen.//...//


//...Poesin i sig själv är oftast så pass dekonstruerad, flyende eller motsträvig andra former att det ter sig tämligen orimligt att skulle finnas en bestämd sanning om dess innehåll. Visserligen kan det hävdas att det inte finns någon sådan för någon slags poesi eller text överhuvudtaget, men då är vi inne på existentialismens outgrundliga stigar. Jag lämnar den diskussionen därhän tills vidare och fokuserar på language-poesin, som när den uppstod vid sjuttiotalets slut, ville problematisera de föråldrade föreställningar som poesin ditintills vilat på. Language-poeterna ville belysa poesins materialitet, det ljudliga och det visuella, men även skrivandets villkor och tillvägagångssätt i den nya moderna mediekulturen. Ingen grammatik, form eller syntax var given och material i form av nyhetstexter, reklam, citat, slang och äldre litterära texter bearbetades eller sönderdelades för att kläs i en annan skepnad – en ny form, en ny klang, en önskan om en annan förståelse. Det var ett ifrågasättande av ordens varat på något vis, ett upphöjande av det fula eller skeva uttryckssättet där ljud, rytm och visualitet var angelägna utgångspunkter.//...//

Minnesbanken

Tre platser, tre olika versioner av mig.

Bokslut : 1 år i Gulcirkels liv

Jag överlevde.

Nu stundar ett nytt år som ska fyllas med nygamla möjligheter, ny energi, ny synergi, ny mat, nya kläder, nytt hår, ny kropp, nya fräscha tankar - nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt, nytt - tills jag blir alldeles snurrig.

Och inte hann jag publicera den för bloggare obligatoriska Det Bästa/ Sämsta med året som gick-listan innan julen stod för dörren. Eller innan jag stod framför julens dörr i en illröd klänning och knackade på med frusna nävar och påsar med julpaket. Dagar, timlistor, texter och kilon senare stod även nyårsafton för dörren - och var över i ett nafs. Hur hinner man med? Hur hinner någon med?

Jag gör det inte. Prestationsångesten gör mig illamående (självförvållat, men ändå). Jag har ont i hjärtat på grund av att jag stressar för mycket (jag menar allvar). Jag har sovit sämre en period, men det kanske beror på att jag stannar uppe en bit in på småtimmarna och går upp tidigare.
Så. För att råda bot på detta, eller för att bara ha en ursäkt att få skriva något ytligt och meningslöst och fullständigt navelskådande narcissistiskt, så sammanställer jag mitt gångna år här. Också för att påminna mig om att man måste tillåta sig att skriva dåligt för att kunna skriva bra. Nmsldproigptrldsööappwöjllk, ungefär. Så vad väntar vi på?

Gulcirkels Bäst/ Sämst 2008- lista

Insikterna.

Konsolideringen.

Kärleken.

De skrivna orden.

Filmerna.

Poesiböckerna.

De andra böckerna.

Konsthallsbesöken.

Ordkvällarna.

Glädjen.

Pepparmyntsteet.

Promenaderna i Lissabon.

Jazzen i Lissabon.

Att jag fick ett fast arbete.

Att jag sa upp mig från det fasta arbetet.

Flytten.

Bojkotten av i princip hela tv-tablån.

Att tillhöra LU, inte MH.

Författarskolan.

Journalistikkursen.

Mötet med poeten.

Mötet med litteraturdocenten.

Min första uppläsning.

Ängeln J´s tålmodighet.

Ängeln J´s existens.

Jordärtskockan.

Elefantbönorna.

Alla andra bönor.

De råa genomskinliga vietnamesiska vårrullarna.

T´s himmagjorda flädersaft.

T´s himmabagade scones den där åskkvällen.

Familjemiddagen på Annandagen.

Middagarna ute.

Middagarna hemma.

Bubblet i parken.

Julen med J.

Lånet av huset.

Hallbergs nya diktsamling.

Den återfunna vännen.

Den andra återfunna vännen.

Skrivarlyan i sovrummet.

Den varma vetekudden över axlarna.

Att motionen gav resultat.

Att jag lyckades sluta hobbyröka.

Grotesco.

Spaced.

Gregers rea.

Bruno.

5 gånger Gud.

Återupptäckten av lamasockarna från Bolivia.

Weekend.

Pans labyrint.

Science of sleep.

Zentropa.

Der untergang.

De battre mon coeur sést arrête.

Sämst:

Stressen.

De förkroppsligade symptomen på stressen.

Tröttheten.

Nagelbitandet.

Bristen på tid.

Fantasierna.

Positioneringen.

Kollapserna.

Höften.

De oskrivna orden.

De slarvigt skrivna orden.

Städmanin.

Den ultravioletta belysningen i vårt badrum.

Vårkursen på Studiefrämjandet.

Att inte vara egenföretagare, ännu.

Att vissa jobb finns på annan ort, inte här.

Att mitt tålamod inte har blivit bättre.

Den halvätna duvkroppen på fönsterbläcket.

Småkrypsinvasionen i pelargoniorna.

Sjudagarsinfluensan i juni, att likna vid spanska sjukan.

Fadorestaurangen i Lissabon.

Den surrande datorn.

Karensdagarna.

Tågpendlingen.

Att jag inte har 60 poäng i utrikiska, ännu.

Att körkortet dröjer.

Konstigast:

Jordbävningen.

UFO´t.

Tårtfesten.

Att julångesten uteblev.

Det uteblivna reproduceringsbehovet.

Drömmarna.

Mål för 2009:

Att fortsätta med det som är bra.
Träna mer.

Skriva mer.

Bli mer hänsynsfull och inte bara tänka på mig själv.
Kanske lära mig lite ryska.

Så, vad säger ni. Räcker det så länge? Det känns verkligen fantastiskt att få vältra sig i sin egen förträfflighet. Tack för ert deltagande.

Nu under år 2009 ska jag försöka vara lite roligare, lite mer humoristisk här på bloggen hade jag tänkt. Så att ni som läser liksom ska trivas! Mellan dig och mig kan jag berätta att jag inte riktigt vet hur det ska gå till då jag ofta är en allvarlig tradig typ, fast de som känner mig skulle kanske inte hålla med. Jag vet inte. Jag känner mig i alla fall allvarlig på insidan.
Och nu vädret. – 5 grader i Södra Skåne idag.