Om vi säger så här

Jag har fått i mig lite vin ikväll. Inte så att jag vinglar, men tillräckligt för att rummet ter sig en gnutta skevt, tillräckligt för att känna mig som någon annan en stund. Så att ni vet menar jag; om det skulle dyka upp något läskigt inlägg inatt där jag blottar min själ eller basunerar ut dramer. Men vi säger nog så.
Coffee and cigarettes är förresten en sju helvetes bra film. Speciellt ikväll.

Nu horisontell position.

Karmosin

Karmosinröd. Ett ord som förpliktigar. Jag har för första gången på åratal köpt ett dyrt läppstift. (Nja, kanske inte det dyraste, men dyrt.) I den silvriga cylinderformen som omger stiftet ser färgen ut att vara bourdeaux med en svag ton av mörkrosa. Dessutom är det matt vilket innebär att färgtätheten är hög. Med andra ord – det försvinner inte in i ingentinget efter tio minuter. Det märkliga är att när jag smetar det på läpparna antar det en, just det, karmosinröd nyans. Jag får inte en sofistikerad roströdrosa mun, utan en karmosinmun opacitet hög ( pga. mattheten). Är det fler än jag som har läppar som omvandlar färger?

Det var nog allt för ikväll.

Gonatt.

Blossa

Nu har jag fått upp farten ser ni... och tiden ligger framför mig. Sträcker sig och sträcker sig stillsamt några månader fram utan nervösa stockningar. Det är skönt med paus. Man får tid att hinna ikapp sig själv, sitta på köksstolen och titta ut genom fönstret, låta året som gått hitta sin plats inuti utan att känna att man borde göra något annat. 

Min längtan att flytta utanför stan är närvarande igen. Den blossar upp då och då; ibland med täta intervaller, ibland förtryckt - sublimerad i örtdodling, frosseri i trädgårdsmagasin, inre bilder på öppna fält och mig själv vid havet under regntung himmel iförd gummistövlar, linnetunika från Jane Wikström, kall salt vind i munnen och ett tappert leende.

En dag. Kanske närmre än sen.

Skåne

Skåne - 11 grader, bitvis regnskurar. Grått molntäcke som rör sig in över land, sydostlig vind hastighet 5,0 m/s.

Hösten kom tidigt i år. Ser man på.

Vila i frid

Efter att ha sovit ut en hel natt och sovit halvnatt nästföljande är jag fortfarande på minus, men jag gör en ansträngning och slänger in lite om stora saker i den lilla människan tillvaro. För er som inte har listat ut det ännu så är det i Barcelona jag nyss varit i och för att undvika att bli avbruten eller drabbad av ointresse när jag förklarar så drar jag det här i ett nafs. Vassegoa!

Ariel Pink på scen i sladdrig trikåklänning och utsmetat läppstift, kompositör Michael Nyman i ett fullsatt auditorium, Neil Young, My bloody valentine och en herrans massa andra musikgrupper, dyr festivalmat, tusentals festglada, hotellrum med senapsgula väggar och air av art-nouveau, hotellmatsal med kackerlackor, ett relativt turisttomt Barrio gothic, fullsmockat Parc güell, slaskig Rambla som förvandlas torskträsk efter midnatt (undvik om möjligt), Gracia, Gracia, Gracia, steg på vackra trottoarer, tonfisktapas, kalvcarpaccio, cocktails på anrika Schilling och Boadas som skulle fått Floyd att sätta i halsen (!), Miro-muséet, Mont jüic, Heliga familjen, exscuesada ( rå torsksallad), tåg & buss och pärla vid havet bortom bergen ( inklusive åksjuka pga. alkoholångande män), bleka fötter på varm sand, salta bad i iskallt vatten, promenader runt halvön, cava på egen terass med havsutsikt, mat, mat, mat.
Och nu mina vänner! När spänningen är som störst: Bilkrocken.
Kabosh, swisch, bang!
Jodå, kan ni tänka er. Gudskelov var detta min första, och vi hade tur. Men overkliga tankar hinner ändå susa genom skallen innan bilen står helt stilla.
Vi sitter i en taxi på väg hem från första musikkvällen: jag i framsätet på höger sida, föraren till vänster, fiancé i baksätet. Ung kille med vän kommer tuffande i liten vit bil till höger om oss på körbanan. Plötsligt börjar han svänga vänster mot en tvärgata utan att blinka. Vi kör rakt fram - krock oundviklig.
Jag ser vad som kommer att hända sekunderna innan det händer, skriker rakt ut och slår händerna för ansiktet ( reflexmässigt) för att skydda ögonen. Nästa sekund kör vi in i sidan av den vita bilen och vår bil åker automatiskt upp på trottoaren men vurpar som tur är inte. Den vita bilen åker ut en bit på körbanan ( som är tom då klockan är 03.00.). Allt blir stilla.
Något överraskade och omtumlade konstaterar vi att ingen är skadad, och skadorna på bilarna är relativt små. Efter lite överläggning tar vi oss därifrån i ny taxi, lägger oss på sängen på vårt art-nouveau hotell - och låter allt sjunka in. Tänk om...? Om inte... I fall han... Hur hade...? Det gick så fort...Vad hade hänt...?

Men vi klarade oss utan en skråma och hade tio härliga dagar i en av världens vackraste städer. Mina tankar går till de hundratals människor vars flygplan aldrig nådde fram till slutdestinationen utan ligger utspritt i Atlanten.
Vila i frid.

/ H.

Rauxa!

Hemma igen. Vad nu hemma egentligen är; vi kan säga att jag är tillbaka. För är det inte så att vi alla förlorar våra hem när vi lämnar livmodern? I alla fall: borta blev bra. Mycket bra. 

En trumvirvel herr dirigent och ett tack till katalanerna och oss - bravo! Kanske är en cirkel sluten, om jag ska vara dramatisk. Vilket jag ibland ska. Kallas det inte rauxa? Nej, det betyder kaos... Nåväl, har en innerlig relation till det också. Men angående dramatiken så tycker jag mig se en påtaglig sådan vart helst jag vänder huvudet och det kan omöjligt vara som jag får för mig. Omöjligt! Månde är jag fantasifull, ja, men jag är inte inbilsk ännu. 

Inbillar jag mig.

Återkommer imorgon med en fylligare rapport när jag fått sova en hel natt utan vespor och iberiska ölrop utanför fönstret.

Tada.

paradigmskifte

om tre dagar är jag i den här staden, om ni skulle undra vad som föranleder min kommande bortavaro. det är på pricken tio år sedan jag bodde där och först detta nu känns som ett bra nu att resa dit tillbaka i återigen. jag var tämligen ung då för tio år sedan vill jag inbilla mig.
ung, spretande, inte intakt. sorgesam, men oförmögen att ringa in varför.
jag tänker inte stiga ned i de vindlande trakterna av mitt medvetande just idag, men kan konstatera: det är svårt att vara ung. men det blir så mycket bättre sedan. 

som nu. jag ska göra en 10-års retrospektiv för er. längre än så behöver jag inte gräva:

1999

året innan milleniumskiftet: folk är hysteriskt förväntansfulla över att år tvåtusen snart inträder. internet har precis börjat ta sina första stapplande steg bland folk i gemen, mobiltelefoner är något som de flesta inte har, alice bah är en tevepersonlighet. jag har just klippt av mitt långa hår med hjälp av en väninna och ser följdaktligen ut som ett bowlingklot med svartfärgad hårkrans på huvudet. jag gråter hela året, står framför spegeln och drar i de korta hårtestar som finns kvar och viskar: väx, väääx. detta medan mina långhåriga väninnor i vårt kollektiv i den stora fina lägenheten på hundratio kvadratmeter skaffar pojkvän efter pojkvän. jag går en konstig linje där jag lär mig allt om ryssland, östeuropa och balkan, försöker plugga på kvällarna samtidigt som jag planerar min kommande exil i ett annat land. här går det inte att vara.

2000

lagom till den stora aftonen har jag precis återvänt från min studierelaterade exil, som blev kortare än planerat på grund av ett dödsfall. går in i en sorgedimma som varar ett helt år. ordnar en egen lägenhet; kollektivet är nu upplöst. håret har till stor del växt ut. läser ett ämne på en högskola, planerar nästa exil tillsammans med en ytlig bekant. kursen styrs denna gång mot nordliga breddgrader. tänk ishav. glesbefolkad ö i nordisk peninsula. fisk.
av någon anledning, som jag fortfarande inte förstår, stannar jag där ett helt år.

2001

hemkommer med nöd och näppe vid liv från en ryggsäcksresa i gamla indokina. hälsan vacklar, bor hos en kompis några månader, funderar över livet. ringer ett samtal till en nyckelperson jag inte har träffat på tio år. han lovar att höra av sig veckan därpå. det gör han inte. 

börjar läsa antropologi på ett universitet. trivs med det. rationaliserar efterhand bort humanioran för nyttan av en näringsrik födkrok. börjar arbeta mer och mer och till slut är detta nästan det enda jag gör. dygnet runt. i två år.

2002

arbete. och olika sorts trygghet för första gången på länge.


och nu spolar vi fram bandet några år till...

2007

efter en sista exil i ett land långt borta börjar jag så smått planera för en framtid här hemma. jag är vid detta laget trött på att rycka upp mig själv med de tunna rötter som finns, bara för att det är möjligt. en annan insikt är att det verkligen är humanioran och litteraturen jag till syvende og sidst behöver, vilket rimmar illa med att jag de senaste tre åren sökt mig från det. håret är långt, men ögonen tappar sin glans. förlorar mig i rationella förklaringar och kalkyler. existentiell kris i antågande.

2008

försöker hålla ihop, men det knirrar och knakar. lyckas trots detta få rätsida på viktiga parallella saker. blir glad igen. mycket glad. förstår så småningom att den existentiella krisen är en dold metamorfos.

2009

är nu. fortsätter enligt planen utan att blinka. bär gärna mönstrade klänningar och glasögon. funderar över att kort hår inte var så förskräckligt ändå. mår för det mesta väl. trivs med mig:et, dig:et, vi:et, vännerna, varat. försöker ge plats åt mörka tankar och processer när de kommer; jag hittar ut.

Om fem år

är jag trettionio år, förhoppningsvis utgiven, produktiv, finslipad, gränsöverskridande. någons moder, någons hustru. 

ett semikolon - mitt i.

gråsnitt

efter en lång fredagsnatt på lokal kände jag mig igår som den här schummen - otymplig och fångad i ett tillstånd utan riktning. men idag sjunger fåglarna igen.

graal

vad är tröst egentligen.
är det den där tillfälliga omplåstringen, eller avborstandet av sorger och bekymmer som man kan få från någon? och finns det en tröst som varar för alltid, som en helig graal man dricker och för evigt blir botad, för alltid skyddad?

jag har funderat på vad tröst är för mig och på vad det skulle kunna vara.

för några veckor sen var jag och lyssnade på kristina lugn, sällsamma fina väsen, och hon berättade att tröst för henne var att ligga på soffan en tisdagkväll - med en kanna te, två chokladkakor, två citodon (eftersom hon nyss genomgått en smärtsam knäoperation) och "sommer" på tv:n. det var för henne tröst, och lycka.

vad finner jag tröst i, tänker jag.
tja, det finns en rad med saker som skulle kunna gå under detta epitet, men de har inte alltid samma effekt. tröst-spänningen är så att säga inte alltid lika hög.
te och choklad kan vara, precis som kristina säger, tröst. också för mig. men när tekoppen är tömd är trösten slut - amman har gått hem för dagen.
på sistone har jag börjat göra mig två stora koppar te per kväll och kanske är det tid för den danska tekannan att tjänstgöra på kvällarna hädanefter. så att jag får en rejäl dos, menar jag. fast det hjälper inte om det är på dagen jag behöver bli tröstad - och där har vi pudelns kärna: den heliga graalen, den eviga trösten, vart finns den?

någon idé? ingen?

(den fanns inte på platsen som bilden visar - jag har varit där)

knaster

de senaste veckorna har jag gått runt i ett slags mjukt upprymt tillstånd över tingens vara och tillblivelse. liksom betraktat världen förundrat med kärleksfull blick. gått långsamma, sällsamma steg i något större, vackrare. det har skänkt en vilsam behaglig frid som har känts solid. och äkta. utan vidare ifrågasättande har jag hängivit mig denna emotion. hyllat den. omfamnat den. undrat om alla känner som jag, eller om de ännu inte vet hur världen kan kännas.

så igår och idag. någonting. något jäktat besvärat har lagt sig över. tömt det på luft. täppt till. gjort så att det kommer in grumliga partiklar när jag andas. ögonen har antagit en mer grå nyans. innan var de... livliga. 

ingenting har hänt som skulle kunna föranleda ett pannkaksfall. eller?

är det jag? i den utgåva som är mest sann.  i all sin efemära genomskinlighet: den mest sanna kärnan? det jag behöver - det jag livnär mig på - glider av. ner i en hög på golvet. jag ser det och blir förfärad, får panik. men ändå fortsätter det att glida av. 

måste stoppa.
vore jag äldre hade jag måhända omfamnat det. sagt: jaha, är du här? jaja, stig på. stanna inte för länge bara.

jag tror jag går ut och rullar mig i tjära en stund.
eller i choklad.

idiokrati

det här är något av det dummaste jag har läst. hur i hela fridens namn tänker den som uppfinner en tvättmaskin där man stoppar in levande djur? och hur kan en djurägare överhuvudtaget fundera på att tvinga in sitt djur i en sådan? det borde heta skräckmaskin för djur - för en säker avrättning av ditt husdjur!än en gång påminns jag om anledningen till varför jag alltid lider så ofantligt mycket mer med djur som far illa, än människor.

jag är mållös.

yeahiknowyeahiknow

sist som vanligt, men det här är i alla fall min favoritsekvens ur en underbart kaotisk film. lillebror går inte av för hackor.



... och när jag ändå håller på - inledningsscenen i gegen die wand...




och computern funkar igen så varför inte lite kusturica. musiken. det är musiken...



jag vet, jag vet. jag flög min kos. men det är vår för bövelen. och när det är vår är det lätt att fastna framför hortensiorna i parken, förvilla sig in i the land of dreams; the realms of faith; the inscrutable now. liksom lukta på de importerade jordgubbarna, äta sparris, gro örter, glädjas åt de chokladliknande fräknarna på överläppen.
men jag lovar att vi ses snart igen. tänkte plåga er med en grej jag har funderat på.

fem,fem,fem

ett symboliskt stängsel löper runt fotbollsplanen. det utgörs av ett tjockt brandgult plastband fäst i låga järnstänger som när som helst kan ge vika.
jag har ansiktet vänt inåt. mot universum som väntar.
människor trängs, muttrar, svettas. stampar som boskap stunden innan de släpps ut på på ängen. luften är dammig av gruspartiklar som rörs upp ur den torra marken av människomassan, solen gassar och klockan närmar sig middagstid. jag önskar att jag hade en sjal att hålla för munnen när jag andas. min blick sveper över området och människorna omkring mig. det står vakter på andra sidan stängslet. de har västar i neonorange och armarna i kors. plötsligt blir allt stiltje några sekunder, sen utbryter kaos. stängslet har gett vika och den stora människomassan rör sig som i ultrarapid in på det nu öppna området. springer, hojtar, svänger med armarna omkring sig. med skräckblandad förtjusning sprider sig adrenalin i min kropp. jag ökar takten, springer och springer med virvlande grusdamm i luftvägarna, ser mig om längs sidorna efter hotande fiender på väg mot samma mål. jag försöker skrika något, men det låter som ett skratt kvävt av gråt.
jag springer och springer, inte så långt kvar nu. mina converse känns som gummistövlar på fötterna, liksom klumpar mig fram.
till slut är jag där med andan i halsen och hugger tag i mitt byte, som min partner redan hunnit fram till - och pustar ut. vi tog den! vi tog den!
min lycka smolkas dock ned av några stänk skamkänslor, som konstigt nog infinner sig. skam över min girighet, över att ha sprungit med gråten i halsen över en gigantisk fotbollsplan med hundratals människor. varför?
för att roffa åt mig en gammal skranglig lampa som inte fungerar.

landet. loppmarknad. pryttlar för en spottstyver. slantar till den lokala idrottsföreningen. jag lyckades komma över ytterligare fem femtiotals-lampor för fem kronor styck.

femman var med mig denna vecka, sanna mina ord.

hägn

jag hamnade på en kyrkogård idag. jag skriver hamnade, för det var just det som hände. jag skulle gå en väg, men hamnade på en annan. en som går längs med en stor kyrkogård som sträcker sig och sträcker sig och inger känslan av att inte ta slut. när jag gick förbi grindarna kom jag på att det är där mormor och morfar ligger. det har jag visserligen vetat i alla år, men minnet gör sina krumsprång som ni vet. det är kanske en förträngningsmekanism att inte tänka aktivt på att de ligger där, varje gång jag går eller cyklar förbi - vilket är ganska ofta, men att detta inte slagit mig på flera, flera år gör mig konfunderad. ett amnesi-mysterium?
i alla fall - jag klev innanför grindarna, promenerade omkring lite och gick sen in i minneslunden, där både mormor och morfar ligger utplacerade i vars en urna. det var så de ville ha det; inte en specifik plats på två kvadratmeter med gravsten och krattat grus, utan en symbolisk paradishägn med vackra prunkande träd, grönt gräs och små blommor här och var. jag satt där en bra stund och funderade på hur det hade varit om de fått leva lite längre; på hur det hade känts att få tala med dem nu. saknaden efter de som dör från en försvinner ju inte, även om det gått många år.
det var en fin stund jag hade när jag satt där; det var ju så längesen vi sågs.

när jag efterhand begav mig hemåt genom den långa kyrkogården, funderade jag över döden och över hur döden pågår bredvid allt annat som pågår, hur döden med sin slutgiltighet avbryter. ibland mitt i. en gammal kvinna satt och vilade på sin rullator vid en gravplats, med krattan i handen och en spann i näven. förmodligen i färd med att göra vårfint vid sin döde makes grav. på väg ut passerade jag ett kapell där det stod ett stort sällskap och väntade på att kyrkklockorna skulle börja ringa så att begravningen kunde börja, och jag undrade vad de kände, och tänkte. några meter längre fram stod en man och rensade i rabatten, och hundratals bilar susade förbi när jag kom ut genom grindarna igen.

allt pågår, och pågår det inte så vilar en slags pågående avbrutenhet.
jag pågår. alla pågår. allt.

blurr

min asketism smittar tydligen av sig på mallinställningarna.
jourhavande åtgärdare är kontaktad.

mon dieu

mon dieu, mon dieu. det är redan outhärdligt. 
tänk att få...

kakkiikko

tycker ni jag borde jag byta tapet här? gräll princesstårtagrön, psykadeliagul... vad sägs?
en vit bakgrund är... just: vit. fridfull. stilren. orden syns mer, får framträda starkare inbillar jag mig. ett vitt ekande rum man kan stiga in i där orden, och endast orden, finns.
eller är jag naiv? de kanske är tillintetsägande och krumma oavsett?
vi får se. kom gärna med förslag, svart undanbedes dock... hujedamig - svart med dödskallar, det hade varit något. tack för den varma omtanken, men jag klarar mig utan.

så fröken yster dyster - hur har er weekend annars förflutit?
jotack. just nu är jag ett tretakts halvdur i moll fast ospelad, men visst: kultur, prat, pic-nic i parken, tygparasollet över axeln. mycket trevligt.
och söndagen: tjänstgöring för de i utkanten sovande... kan inte säga om det gör mig deprimerad eller likgiltig. nöjer mig med: man måste försörja sig.
varför kan jag inte nöja mig med svennebananliv? ( jo, det är en erkänd term)
allt verkar lättare i bananland - banan hit, banan dit, öl, bröl, storbildstv, snipp, snapp, alla är glada.

nej, vet du vad... jag tror jag kravlar tillbaks ner i mumindalen ett tag.
mumindalen - vart är du nånstans? vänta!

för sjutton!

jag vet, jag vet. jag dyker upp här godtyckligt när jag känner för det, utan någon hänsyn till omvärldens väl och ve, men jag hade ju ont, räknas inte det?
det har nästan gått över och jag ska försöka att inte klaga mer, men det är inte så lätt...
nya insikter sedan sist är att sluta skriva ordet sedan - för sjutton människa, skriv som alla andra. skriv: sen !

och färgen rosa... är inte alls så dum ibland efter allt.
och jag har återigen fått bekräftat att min relation till matlagning, bakning, och blomplantering (!) är djup och kärleksfull. jag köpte min första kalvfilé idag, strösselsamlingen och dinkelmjölet känner ni till, och vänta bara tills jag har en trädgård! rhododendron och lejongap kommer att stå som spön i backen bredvid gröna kanelbullsliknande saker som växer i kluster nära marken, som har ett namn jag inte vet. vackra som få.

japp, min favoritårstid kom i år med. tro det eller ej. 

synechdote påsk

jaha. då har jag stirrat tandinfektionen från helvetet i vitögat. utan omsvep den värsta munsmärta jag upplevt; det är hin håle materialiserad i nerv och käke; det är påskharens montezumistiska hämnd för att jag glömt gå i kyrkan senaste året; det är rent ut sagt bara helt för j-ligt. under de senaste dagarna har jag, mellan smärt- och febertoppar, funderat på varför det här lilla intermezzot dök upp just nu ( ?) - precis när jag håller på med livsviktiga saker som skulle varit färdiga igår. är det månde någonting jag ska lära mig? eller är det någonting jag ska misslyckas med? försöker någon sända mig ett budskap?
ska jag få uppleva hur det är att lida, genom att tillfogas smärta i allra ädlaste form, så att jag för säkerhetskull vet detta sen? det är ju trots allt påsken vi talar om här, när man ska minnas och erinras svunna tiders charm.
en gång låg jag i yr febrig malaria i en bortglömd djungel någonstans långt, långt härifrån - miljontals mil bortom skånska vidder - och jag vet redan hur det känns att lida. jag behöver inte påminnas. (men jag överlevde uppenbarligen)
tja, inte vet jag.

mitt tillstånd går väl över får vi hoppas.
medicin, mosat godis och stillsamma steg i hägn och syrén kanske gör susen.
till allas glädje kan jag meddela att jag fått en allergisk reaktion av penicillinet tandläkaren skrev ut - förutom att jag ser ut som elefantmannen i ansiktet så är min kropp alltså besudlad av små röda prickar, från topp till tå. ungefär som när man haft på sig en trång syntettröja en het sommardag.

men glad påsk vet ja!

computer says no.....