Ode to the sweetest little man

Vackraste lilla väsen. Saknad. Älskad.

/ Din H.

Just precis inget alls

Lam sommar som dallrar sen den sparkat igång sig själv med orkanvindarna runt hörnet. Ord på hjärnan: Blodbok. Sju rum. Ateljé. Växthus. Ovanvåning med altan. 995 000. På vischan så det skriker om det. Rätt vischa. Men långt ifrån epicentrum. Åtta mil gånger två var dag.
Njae. Nej. Kanske. Kan man? Lappsjuka är en sjuka som förr eller senare tar alla som lämnar stan, men den botas nuförtiden omedelbart med bredband och telefoni.
Fast det var ju det där med åtta gånger två, som inte riktigt dribblas bort med ett skratt. Och... pengarna.
Allmosor insättes på konto: 123456-789, Banken för de i drömmen verkande.

Just ikväll känner jag för att ligga ute under stjärnorna och andas djupt. Men utan trädgård blir det inga stjärnor. Det är jag, Cixous och gula rummet.
Igen. Och igen.

Halleluja!

Kors och tvärs och kors och tvärs igen

Mitt tillstånd är fortfarande lite hybris blandat med små blixtar av eureka, men annars är allt som det brukar. Eller nej. Det är inte det. Förlåt, men jag ska inte sitta här och låtsas som om ingenting har hänt. Allt är förändrat. Allt. Men för ovanlighetens skull i positiv bemärkelse. Det där sista var inte menat att ge intrycket av min hitintillsvarande tillvaro som misär. Åh nej. Inte alls. Det är bara det att Sesam nu har öppnat sig. På vid gavel.

Nog om det. Jag hade en tanke om att jag skulle skriva om världen när jag började detta inlägg. Fast jag vet inte vad det var jag hade tänkt med det. Egentligen. Tankarna om det korsades av något annat, som korsades av något nytt ovanpå det. Mitt sinne väver liksom labyrinter av kors och tvärs som det tar en livstid att urskilja mönstren i.
Ni vet som den där ritleksaken som fanns på sjuttiotalet, där man stack ner en penna i ett ellipsformat linjalliknande föremål och ritade cirkel på cirkel ovanpå varandra i oändlighet, tills det inte gick att urskilja vart någon av dem började och slutade.
Nu fick jag en idé... barnprogrammen från sjuttiotalet! Som jag älskade och fortfarande älskar. Men det får bli nästa gång.

Nu arbete.

Näckr

Jag vill äta de vackra böljande tingestarna. I mitt nästa liv vill jag återfödas som näckros. En lång en. Jag kan i nödfall tänka mig att reinkarneras som fågel, eller Norén. Men bara i nödfall.

Mina drömmar är mina att rädda

Idag har jag hybris. Det är okej. Man får ha hybris ibland. Jag vill skrika, tjoa, tjimma, megafonbasunera ut att jag lyckades. Jag lyckades!
Jag fick biljett till lekhagen för de utvalda.

"See you in a bookstore near you". Ja, jag sa ju att jag har hybris. Låt mig få hållas. Bara idag. Jag slätar till mig igen.

Glad midsommar för tusan!

Tingens förgängliga jävlighet

En vacker sång av en vacker man får ni av mig denna inte så vackra afton.
Men det går nog över tills jag gifter mig, som min mormor brukade säga.
Något som gör mig ledsen idag är att jag insett att jag blivit av med en bok, och ett bokmärke från Österrike i skinn som jag i min barndom fick av min pappa. Boken kan jag köpa igen, men bokmärket kommer aldrig tillbaka. Det ligger i en glömd tax-free påse på ett flygplan någonstans i Europa.

Förlåt.

Ich kann nicht helfen

Alldeles oskyldigt och helt utan baktanke är temat för idag irländsk kultur. 

Om vi säger så här

Jag har fått i mig lite vin ikväll. Inte så att jag vinglar, men tillräckligt för att rummet ter sig en gnutta skevt, tillräckligt för att känna mig som någon annan en stund. Så att ni vet menar jag; om det skulle dyka upp något läskigt inlägg inatt där jag blottar min själ eller basunerar ut dramer. Men vi säger nog så.
Coffee and cigarettes är förresten en sju helvetes bra film. Speciellt ikväll.

Nu horisontell position.

Karmosin

Karmosinröd. Ett ord som förpliktigar. Jag har för första gången på åratal köpt ett dyrt läppstift. (Nja, kanske inte det dyraste, men dyrt.) I den silvriga cylinderformen som omger stiftet ser färgen ut att vara bourdeaux med en svag ton av mörkrosa. Dessutom är det matt vilket innebär att färgtätheten är hög. Med andra ord – det försvinner inte in i ingentinget efter tio minuter. Det märkliga är att när jag smetar det på läpparna antar det en, just det, karmosinröd nyans. Jag får inte en sofistikerad roströdrosa mun, utan en karmosinmun opacitet hög ( pga. mattheten). Är det fler än jag som har läppar som omvandlar färger?

Det var nog allt för ikväll.

Gonatt.

Blossa

Nu har jag fått upp farten ser ni... och tiden ligger framför mig. Sträcker sig och sträcker sig stillsamt några månader fram utan nervösa stockningar. Det är skönt med paus. Man får tid att hinna ikapp sig själv, sitta på köksstolen och titta ut genom fönstret, låta året som gått hitta sin plats inuti utan att känna att man borde göra något annat. 

Min längtan att flytta utanför stan är närvarande igen. Den blossar upp då och då; ibland med täta intervaller, ibland förtryckt - sublimerad i örtdodling, frosseri i trädgårdsmagasin, inre bilder på öppna fält och mig själv vid havet under regntung himmel iförd gummistövlar, linnetunika från Jane Wikström, kall salt vind i munnen och ett tappert leende.

En dag. Kanske närmre än sen.

Skåne

Skåne - 11 grader, bitvis regnskurar. Grått molntäcke som rör sig in över land, sydostlig vind hastighet 5,0 m/s.

Hösten kom tidigt i år. Ser man på.

Vila i frid

Efter att ha sovit ut en hel natt och sovit halvnatt nästföljande är jag fortfarande på minus, men jag gör en ansträngning och slänger in lite om stora saker i den lilla människan tillvaro. För er som inte har listat ut det ännu så är det i Barcelona jag nyss varit i och för att undvika att bli avbruten eller drabbad av ointresse när jag förklarar så drar jag det här i ett nafs. Vassegoa!

Ariel Pink på scen i sladdrig trikåklänning och utsmetat läppstift, kompositör Michael Nyman i ett fullsatt auditorium, Neil Young, My bloody valentine och en herrans massa andra musikgrupper, dyr festivalmat, tusentals festglada, hotellrum med senapsgula väggar och air av art-nouveau, hotellmatsal med kackerlackor, ett relativt turisttomt Barrio gothic, fullsmockat Parc güell, slaskig Rambla som förvandlas torskträsk efter midnatt (undvik om möjligt), Gracia, Gracia, Gracia, steg på vackra trottoarer, tonfisktapas, kalvcarpaccio, cocktails på anrika Schilling och Boadas som skulle fått Floyd att sätta i halsen (!), Miro-muséet, Mont jüic, Heliga familjen, exscuesada ( rå torsksallad), tåg & buss och pärla vid havet bortom bergen ( inklusive åksjuka pga. alkoholångande män), bleka fötter på varm sand, salta bad i iskallt vatten, promenader runt halvön, cava på egen terass med havsutsikt, mat, mat, mat.
Och nu mina vänner! När spänningen är som störst: Bilkrocken.
Kabosh, swisch, bang!
Jodå, kan ni tänka er. Gudskelov var detta min första, och vi hade tur. Men overkliga tankar hinner ändå susa genom skallen innan bilen står helt stilla.
Vi sitter i en taxi på väg hem från första musikkvällen: jag i framsätet på höger sida, föraren till vänster, fiancé i baksätet. Ung kille med vän kommer tuffande i liten vit bil till höger om oss på körbanan. Plötsligt börjar han svänga vänster mot en tvärgata utan att blinka. Vi kör rakt fram - krock oundviklig.
Jag ser vad som kommer att hända sekunderna innan det händer, skriker rakt ut och slår händerna för ansiktet ( reflexmässigt) för att skydda ögonen. Nästa sekund kör vi in i sidan av den vita bilen och vår bil åker automatiskt upp på trottoaren men vurpar som tur är inte. Den vita bilen åker ut en bit på körbanan ( som är tom då klockan är 03.00.). Allt blir stilla.
Något överraskade och omtumlade konstaterar vi att ingen är skadad, och skadorna på bilarna är relativt små. Efter lite överläggning tar vi oss därifrån i ny taxi, lägger oss på sängen på vårt art-nouveau hotell - och låter allt sjunka in. Tänk om...? Om inte... I fall han... Hur hade...? Det gick så fort...Vad hade hänt...?

Men vi klarade oss utan en skråma och hade tio härliga dagar i en av världens vackraste städer. Mina tankar går till de hundratals människor vars flygplan aldrig nådde fram till slutdestinationen utan ligger utspritt i Atlanten.
Vila i frid.

/ H.

Rauxa!

Hemma igen. Vad nu hemma egentligen är; vi kan säga att jag är tillbaka. För är det inte så att vi alla förlorar våra hem när vi lämnar livmodern? I alla fall: borta blev bra. Mycket bra. 

En trumvirvel herr dirigent och ett tack till katalanerna och oss - bravo! Kanske är en cirkel sluten, om jag ska vara dramatisk. Vilket jag ibland ska. Kallas det inte rauxa? Nej, det betyder kaos... Nåväl, har en innerlig relation till det också. Men angående dramatiken så tycker jag mig se en påtaglig sådan vart helst jag vänder huvudet och det kan omöjligt vara som jag får för mig. Omöjligt! Månde är jag fantasifull, ja, men jag är inte inbilsk ännu. 

Inbillar jag mig.

Återkommer imorgon med en fylligare rapport när jag fått sova en hel natt utan vespor och iberiska ölrop utanför fönstret.

Tada.

paradigmskifte

om tre dagar är jag i den här staden, om ni skulle undra vad som föranleder min kommande bortavaro. det är på pricken tio år sedan jag bodde där och först detta nu känns som ett bra nu att resa dit tillbaka i återigen. jag var tämligen ung då för tio år sedan vill jag inbilla mig.
ung, spretande, inte intakt. sorgesam, men oförmögen att ringa in varför.
jag tänker inte stiga ned i de vindlande trakterna av mitt medvetande just idag, men kan konstatera: det är svårt att vara ung. men det blir så mycket bättre sedan. 

som nu. jag ska göra en 10-års retrospektiv för er. längre än så behöver jag inte gräva:

1999

året innan milleniumskiftet: folk är hysteriskt förväntansfulla över att år tvåtusen snart inträder. internet har precis börjat ta sina första stapplande steg bland folk i gemen, mobiltelefoner är något som de flesta inte har, alice bah är en tevepersonlighet. jag har just klippt av mitt långa hår med hjälp av en väninna och ser följdaktligen ut som ett bowlingklot med svartfärgad hårkrans på huvudet. jag gråter hela året, står framför spegeln och drar i de korta hårtestar som finns kvar och viskar: väx, väääx. detta medan mina långhåriga väninnor i vårt kollektiv i den stora fina lägenheten på hundratio kvadratmeter skaffar pojkvän efter pojkvän. jag går en konstig linje där jag lär mig allt om ryssland, östeuropa och balkan, försöker plugga på kvällarna samtidigt som jag planerar min kommande exil i ett annat land. här går det inte att vara.

2000

lagom till den stora aftonen har jag precis återvänt från min studierelaterade exil, som blev kortare än planerat på grund av ett dödsfall. går in i en sorgedimma som varar ett helt år. ordnar en egen lägenhet; kollektivet är nu upplöst. håret har till stor del växt ut. läser ett ämne på en högskola, planerar nästa exil tillsammans med en ytlig bekant. kursen styrs denna gång mot nordliga breddgrader. tänk ishav. glesbefolkad ö i nordisk peninsula. fisk.
av någon anledning, som jag fortfarande inte förstår, stannar jag där ett helt år.

2001

hemkommer med nöd och näppe vid liv från en ryggsäcksresa i gamla indokina. hälsan vacklar, bor hos en kompis några månader, funderar över livet. ringer ett samtal till en nyckelperson jag inte har träffat på tio år. han lovar att höra av sig veckan därpå. det gör han inte. 

börjar läsa antropologi på ett universitet. trivs med det. rationaliserar efterhand bort humanioran för nyttan av en näringsrik födkrok. börjar arbeta mer och mer och till slut är detta nästan det enda jag gör. dygnet runt. i två år.

2002

arbete. och olika sorts trygghet för första gången på länge.


och nu spolar vi fram bandet några år till...

2007

efter en sista exil i ett land långt borta börjar jag så smått planera för en framtid här hemma. jag är vid detta laget trött på att rycka upp mig själv med de tunna rötter som finns, bara för att det är möjligt. en annan insikt är att det verkligen är humanioran och litteraturen jag till syvende og sidst behöver, vilket rimmar illa med att jag de senaste tre åren sökt mig från det. håret är långt, men ögonen tappar sin glans. förlorar mig i rationella förklaringar och kalkyler. existentiell kris i antågande.

2008

försöker hålla ihop, men det knirrar och knakar. lyckas trots detta få rätsida på viktiga parallella saker. blir glad igen. mycket glad. förstår så småningom att den existentiella krisen är en dold metamorfos.

2009

är nu. fortsätter enligt planen utan att blinka. bär gärna mönstrade klänningar och glasögon. funderar över att kort hår inte var så förskräckligt ändå. mår för det mesta väl. trivs med mig:et, dig:et, vi:et, vännerna, varat. försöker ge plats åt mörka tankar och processer när de kommer; jag hittar ut.

Om fem år

är jag trettionio år, förhoppningsvis utgiven, produktiv, finslipad, gränsöverskridande. någons moder, någons hustru. 

ett semikolon - mitt i.

gråsnitt

efter en lång fredagsnatt på lokal kände jag mig igår som den här schummen - otymplig och fångad i ett tillstånd utan riktning. men idag sjunger fåglarna igen.

graal

vad är tröst egentligen.
är det den där tillfälliga omplåstringen, eller avborstandet av sorger och bekymmer som man kan få från någon? och finns det en tröst som varar för alltid, som en helig graal man dricker och för evigt blir botad, för alltid skyddad?

jag har funderat på vad tröst är för mig och på vad det skulle kunna vara.

för några veckor sen var jag och lyssnade på kristina lugn, sällsamma fina väsen, och hon berättade att tröst för henne var att ligga på soffan en tisdagkväll - med en kanna te, två chokladkakor, två citodon (eftersom hon nyss genomgått en smärtsam knäoperation) och "sommer" på tv:n. det var för henne tröst, och lycka.

vad finner jag tröst i, tänker jag.
tja, det finns en rad med saker som skulle kunna gå under detta epitet, men de har inte alltid samma effekt. tröst-spänningen är så att säga inte alltid lika hög.
te och choklad kan vara, precis som kristina säger, tröst. också för mig. men när tekoppen är tömd är trösten slut - amman har gått hem för dagen.
på sistone har jag börjat göra mig två stora koppar te per kväll och kanske är det tid för den danska tekannan att tjänstgöra på kvällarna hädanefter. så att jag får en rejäl dos, menar jag. fast det hjälper inte om det är på dagen jag behöver bli tröstad - och där har vi pudelns kärna: den heliga graalen, den eviga trösten, vart finns den?

någon idé? ingen?

(den fanns inte på platsen som bilden visar - jag har varit där)

knaster

de senaste veckorna har jag gått runt i ett slags mjukt upprymt tillstånd över tingens vara och tillblivelse. liksom betraktat världen förundrat med kärleksfull blick. gått långsamma, sällsamma steg i något större, vackrare. det har skänkt en vilsam behaglig frid som har känts solid. och äkta. utan vidare ifrågasättande har jag hängivit mig denna emotion. hyllat den. omfamnat den. undrat om alla känner som jag, eller om de ännu inte vet hur världen kan kännas.

så igår och idag. någonting. något jäktat besvärat har lagt sig över. tömt det på luft. täppt till. gjort så att det kommer in grumliga partiklar när jag andas. ögonen har antagit en mer grå nyans. innan var de... livliga. 

ingenting har hänt som skulle kunna föranleda ett pannkaksfall. eller?

är det jag? i den utgåva som är mest sann.  i all sin efemära genomskinlighet: den mest sanna kärnan? det jag behöver - det jag livnär mig på - glider av. ner i en hög på golvet. jag ser det och blir förfärad, får panik. men ändå fortsätter det att glida av. 

måste stoppa.
vore jag äldre hade jag måhända omfamnat det. sagt: jaha, är du här? jaja, stig på. stanna inte för länge bara.

jag tror jag går ut och rullar mig i tjära en stund.
eller i choklad.

idiokrati

det här är något av det dummaste jag har läst. hur i hela fridens namn tänker den som uppfinner en tvättmaskin där man stoppar in levande djur? och hur kan en djurägare överhuvudtaget fundera på att tvinga in sitt djur i en sådan? det borde heta skräckmaskin för djur - för en säker avrättning av ditt husdjur!än en gång påminns jag om anledningen till varför jag alltid lider så ofantligt mycket mer med djur som far illa, än människor.

jag är mållös.

yeahiknowyeahiknow

sist som vanligt, men det här är i alla fall min favoritsekvens ur en underbart kaotisk film. lillebror går inte av för hackor.



... och när jag ändå håller på - inledningsscenen i gegen die wand...




och computern funkar igen så varför inte lite kusturica. musiken. det är musiken...



jag vet, jag vet. jag flög min kos. men det är vår för bövelen. och när det är vår är det lätt att fastna framför hortensiorna i parken, förvilla sig in i the land of dreams; the realms of faith; the inscrutable now. liksom lukta på de importerade jordgubbarna, äta sparris, gro örter, glädjas åt de chokladliknande fräknarna på överläppen.
men jag lovar att vi ses snart igen. tänkte plåga er med en grej jag har funderat på.

fem,fem,fem

ett symboliskt stängsel löper runt fotbollsplanen. det utgörs av ett tjockt brandgult plastband fäst i låga järnstänger som när som helst kan ge vika.
jag har ansiktet vänt inåt. mot universum som väntar.
människor trängs, muttrar, svettas. stampar som boskap stunden innan de släpps ut på på ängen. luften är dammig av gruspartiklar som rörs upp ur den torra marken av människomassan, solen gassar och klockan närmar sig middagstid. jag önskar att jag hade en sjal att hålla för munnen när jag andas. min blick sveper över området och människorna omkring mig. det står vakter på andra sidan stängslet. de har västar i neonorange och armarna i kors. plötsligt blir allt stiltje några sekunder, sen utbryter kaos. stängslet har gett vika och den stora människomassan rör sig som i ultrarapid in på det nu öppna området. springer, hojtar, svänger med armarna omkring sig. med skräckblandad förtjusning sprider sig adrenalin i min kropp. jag ökar takten, springer och springer med virvlande grusdamm i luftvägarna, ser mig om längs sidorna efter hotande fiender på väg mot samma mål. jag försöker skrika något, men det låter som ett skratt kvävt av gråt.
jag springer och springer, inte så långt kvar nu. mina converse känns som gummistövlar på fötterna, liksom klumpar mig fram.
till slut är jag där med andan i halsen och hugger tag i mitt byte, som min partner redan hunnit fram till - och pustar ut. vi tog den! vi tog den!
min lycka smolkas dock ned av några stänk skamkänslor, som konstigt nog infinner sig. skam över min girighet, över att ha sprungit med gråten i halsen över en gigantisk fotbollsplan med hundratals människor. varför?
för att roffa åt mig en gammal skranglig lampa som inte fungerar.

landet. loppmarknad. pryttlar för en spottstyver. slantar till den lokala idrottsföreningen. jag lyckades komma över ytterligare fem femtiotals-lampor för fem kronor styck.

femman var med mig denna vecka, sanna mina ord.

hägn

jag hamnade på en kyrkogård idag. jag skriver hamnade, för det var just det som hände. jag skulle gå en väg, men hamnade på en annan. en som går längs med en stor kyrkogård som sträcker sig och sträcker sig och inger känslan av att inte ta slut. när jag gick förbi grindarna kom jag på att det är där mormor och morfar ligger. det har jag visserligen vetat i alla år, men minnet gör sina krumsprång som ni vet. det är kanske en förträngningsmekanism att inte tänka aktivt på att de ligger där, varje gång jag går eller cyklar förbi - vilket är ganska ofta, men att detta inte slagit mig på flera, flera år gör mig konfunderad. ett amnesi-mysterium?
i alla fall - jag klev innanför grindarna, promenerade omkring lite och gick sen in i minneslunden, där både mormor och morfar ligger utplacerade i vars en urna. det var så de ville ha det; inte en specifik plats på två kvadratmeter med gravsten och krattat grus, utan en symbolisk paradishägn med vackra prunkande träd, grönt gräs och små blommor här och var. jag satt där en bra stund och funderade på hur det hade varit om de fått leva lite längre; på hur det hade känts att få tala med dem nu. saknaden efter de som dör från en försvinner ju inte, även om det gått många år.
det var en fin stund jag hade när jag satt där; det var ju så längesen vi sågs.

när jag efterhand begav mig hemåt genom den långa kyrkogården, funderade jag över döden och över hur döden pågår bredvid allt annat som pågår, hur döden med sin slutgiltighet avbryter. ibland mitt i. en gammal kvinna satt och vilade på sin rullator vid en gravplats, med krattan i handen och en spann i näven. förmodligen i färd med att göra vårfint vid sin döde makes grav. på väg ut passerade jag ett kapell där det stod ett stort sällskap och väntade på att kyrkklockorna skulle börja ringa så att begravningen kunde börja, och jag undrade vad de kände, och tänkte. några meter längre fram stod en man och rensade i rabatten, och hundratals bilar susade förbi när jag kom ut genom grindarna igen.

allt pågår, och pågår det inte så vilar en slags pågående avbrutenhet.
jag pågår. alla pågår. allt.

blurr

min asketism smittar tydligen av sig på mallinställningarna.
jourhavande åtgärdare är kontaktad.

mon dieu

mon dieu, mon dieu. det är redan outhärdligt. 
tänk att få...

kakkiikko

tycker ni jag borde jag byta tapet här? gräll princesstårtagrön, psykadeliagul... vad sägs?
en vit bakgrund är... just: vit. fridfull. stilren. orden syns mer, får framträda starkare inbillar jag mig. ett vitt ekande rum man kan stiga in i där orden, och endast orden, finns.
eller är jag naiv? de kanske är tillintetsägande och krumma oavsett?
vi får se. kom gärna med förslag, svart undanbedes dock... hujedamig - svart med dödskallar, det hade varit något. tack för den varma omtanken, men jag klarar mig utan.

så fröken yster dyster - hur har er weekend annars förflutit?
jotack. just nu är jag ett tretakts halvdur i moll fast ospelad, men visst: kultur, prat, pic-nic i parken, tygparasollet över axeln. mycket trevligt.
och söndagen: tjänstgöring för de i utkanten sovande... kan inte säga om det gör mig deprimerad eller likgiltig. nöjer mig med: man måste försörja sig.
varför kan jag inte nöja mig med svennebananliv? ( jo, det är en erkänd term)
allt verkar lättare i bananland - banan hit, banan dit, öl, bröl, storbildstv, snipp, snapp, alla är glada.

nej, vet du vad... jag tror jag kravlar tillbaks ner i mumindalen ett tag.
mumindalen - vart är du nånstans? vänta!

för sjutton!

jag vet, jag vet. jag dyker upp här godtyckligt när jag känner för det, utan någon hänsyn till omvärldens väl och ve, men jag hade ju ont, räknas inte det?
det har nästan gått över och jag ska försöka att inte klaga mer, men det är inte så lätt...
nya insikter sedan sist är att sluta skriva ordet sedan - för sjutton människa, skriv som alla andra. skriv: sen !

och färgen rosa... är inte alls så dum ibland efter allt.
och jag har återigen fått bekräftat att min relation till matlagning, bakning, och blomplantering (!) är djup och kärleksfull. jag köpte min första kalvfilé idag, strösselsamlingen och dinkelmjölet känner ni till, och vänta bara tills jag har en trädgård! rhododendron och lejongap kommer att stå som spön i backen bredvid gröna kanelbullsliknande saker som växer i kluster nära marken, som har ett namn jag inte vet. vackra som få.

japp, min favoritårstid kom i år med. tro det eller ej. 

synechdote påsk

jaha. då har jag stirrat tandinfektionen från helvetet i vitögat. utan omsvep den värsta munsmärta jag upplevt; det är hin håle materialiserad i nerv och käke; det är påskharens montezumistiska hämnd för att jag glömt gå i kyrkan senaste året; det är rent ut sagt bara helt för j-ligt. under de senaste dagarna har jag, mellan smärt- och febertoppar, funderat på varför det här lilla intermezzot dök upp just nu ( ?) - precis när jag håller på med livsviktiga saker som skulle varit färdiga igår. är det månde någonting jag ska lära mig? eller är det någonting jag ska misslyckas med? försöker någon sända mig ett budskap?
ska jag få uppleva hur det är att lida, genom att tillfogas smärta i allra ädlaste form, så att jag för säkerhetskull vet detta sen? det är ju trots allt påsken vi talar om här, när man ska minnas och erinras svunna tiders charm.
en gång låg jag i yr febrig malaria i en bortglömd djungel någonstans långt, långt härifrån - miljontals mil bortom skånska vidder - och jag vet redan hur det känns att lida. jag behöver inte påminnas. (men jag överlevde uppenbarligen)
tja, inte vet jag.

mitt tillstånd går väl över får vi hoppas.
medicin, mosat godis och stillsamma steg i hägn och syrén kanske gör susen.
till allas glädje kan jag meddela att jag fått en allergisk reaktion av penicillinet tandläkaren skrev ut - förutom att jag ser ut som elefantmannen i ansiktet så är min kropp alltså besudlad av små röda prickar, från topp till tå. ungefär som när man haft på sig en trång syntettröja en het sommardag.

men glad påsk vet ja!

computer says no.....

trött,trött,trött,bara bara trött

jag är så trött, så trött, så trött idag. dessutom, det enda jag verkar göra nuförtiden - när jag inte blippetibloppar på min computer, läser engelska historiska romaner, jagar antikviteter eller fantiserar om vad jag ska baka - är: brittiska komediserier. det är vad jag hänger mig åt. jag är förhäxad, liksom beroende. jag blir sur om jag inte får ägna mig åt det varje kväll. jag längtar efter karaktärerna när jag inte är hemma.
ja, det måste vara dialekten och någonting med det hängivna gränsöverskridandet som griper mig... it´s something with the tea.

passar på och visa några röda gummidon som dimper ner i brevlådan vilken dag som helst, så att jag kan gå ut och ströva i skog och mark utan att bli blöt om tårna. det heter gummistövlar, men man kan även kalla de för bläror - enligt barnet H´s terminologi 1979 - när jag såg ut som mowgli och kände mig som alice i underlandet. vid närmare eftertanke inte helt olikt hur jag ser ut eller känner mig idag.

jag måste i säng nu för jag har en bra drömperiod, och vill inte missa för mycket av nattens show. jag hoppas på en fortsättning av förra nattens tema och vill inte vara allt för sen när det börjar så...
tada.

Pocketghost

Så här på fredagskvisten vill jag dela med mig av någon som jag håller mycket, mycket kär. Man kan säga att han är en inspirationskälla, på ett subtilt men gripbart vis. Det är texterna... dessa texter! Älskar de för evigt, ska hålla de nära alltid. Älska ni med.

Nu måste jag rusa in i min egen tankevärld en stund. När jag kommer ut tar jag kanske en promenad med Fickspöket. Auf wieder zehen.
Den här...

...och den här. Jag vet, den är lång. Förlåt. Men det är ju fredag. Lägg märke till violinisten till vänster och Blixa till höger i väntan på crescendot.

Krux

då och då funderar jag över hur allt hade sett ut om jag varit någon annan än mig själv, eller om jag var jag fast på ett annat sätt.
om jag svarat: ja, det vill jag! när syodamen i högstadiet tyckte att jag borde gå floristlinjen, enbart för att jag inte kunde bestämma mig för någon linje alls just då. jag sa blankt nej.
det är inte så att jag har något emot växter och blommor- i enjoy gardening- det kändes bara inte motiverat, liksom. nej, morfar hade bättre pejl: du borde bli journalist, eller språkklärare. i franska. jái nes ces´t pas pourquoi. för att franskan är vacker kanske.

så vad bidde det då? tja, det bidde en socka, som bidde en luva, som bidde en ko, som bidde en matta, som bidde ett fickspöke, som bidde en huva, som bidde ett ludd, som bidde- ja, vad bidde det? det bidde allt. och inte är jag klar än. det finns dock några krux som innebär följande: jag trånar som en dåre efter att bo på österlen, och den drömmen kan icke bliva riktigt sann förrän jag arbetar i mitt anletes hårdaste vett och spar ihop di dära pengarna.
kruxoxi- är det ett ord? på katalanska månde.
och varför har inte jag en pappa som är förläggare, som alla andras pappor?
nej just det. min pappa är aeronaut. han flyger luftballonger.

ibland är det svårt att vara, men till sommaren vet vi mer. till sommaren har kruxen lirkat upp sig lite. kanske.

absens

ibland är jag onärvarande.
ibland finns det anledningar.
när man sliter sitt hår för en uppgift som vänder ut och in på en... tröstar man sig månne med en little britain-trippeldvd-extenderad version. det är i alla fall vad jag gör. och det här är min hyllning till ryssarna. jag återkommer.

Gubbenilådan

Eftersom min blogg är vad den är; ett tyst och för närvarande vitt rum där Gubbenilådan hoppar upp lite när han känner för det, tänkte jag försöka piffa till det nu när det är måndag och allt- genom att köra en quiz; en ego-quiz. Då Gubbenilådan och jag inte fått in några anmälningar om deltagande trots lobbande, så deltar bara Jaget idag. Men ni vet hur det är- det går lite trögt i början och sen så rasslar det till. Så... tja, det är väl bara att börja? 

Klockan tickar och jag har en hund att rasta, en novell att redigera, en kropp att mata och ett habitualtillstånd att förtränga.

Är jaget redo? Alltid redo. Då börjar vi.

Gubbenilådan: Vilken var din favoritserie när du var liten?

Jaget: Huset på Lilla prärien.

Gubbenilådan: Nej, svaret är fel. Det var Lilla huset på prärien.

Gubbenilådan: Vad gömde du i en grön Apotekarnes läskflaska i garderoben på ditt rum med jordgubbstapeter , när du var sex år?

Jaget: Eh... vatten, grön karamellfärg, russin, mjölk och grus som efter en månad skulle förvandlas till en ny mamma och pappa. Jag fick idén från ett barnprogram på teve- Trolltider tror jag det var.

Gubbenilådan: Svaret är rätt. Av ren nyfikenhet måste jag fråga dig: Blev din mamma arg för detta?

Jaget: Nej, tack och lov. Men hon hällde ut min blivande mamma och pappa i toaletten för de luktade illa.

Gubbenilådan: Gjorde du något i din barndom som du i vuxen (nåja) ålder fortfarande skäms för ?

Jaget: Hm... du menar förutom tjuvöppna julklappar med mitt namn på två månader innan jul, rota i mina föräldrars smyckeskrin, och ljuga?

Gubbenilådan: Äsch, det där gör väl alla barn. Nej, jag menar något med tyngd i.

Jaget: Tja, vet inte vad jag ska svara på det där riktigt. Det värsta jag kan komma på är väl den där gången när jag och min lillebror stod i mormor och morfars trädgård och tävlade om vem som kunde kasta dartpilar högst, och jag kastade upp en pil som landade i min lillebrors näsa. Inte på, utan i.

Gubbenilådan: Nejmen, herregud. Hur slutade det? Åkte ni till sjukhuset?

Jaget: Nej... (skäms fortfarande). Jag lyckades övertala honom att inte berätta det för någon- och han lydde. Vi hade tur; hacket blev inte så djupt.

Gubbenilådan: Låt mig fråga dig en sak innan vi fortsätter. Hade du egentligen någon kontakt med ditt överjag när du var liten?

Jaget: Oj, vilka personliga frågor du ställer. Hur så?

Gubbenilådan: Nej, jag bara undrar...

Jaget: Ja, inte vet jag! Det enda jag kan erinra mig är att allt omkring mig kretsade kring just - mig.. Så uppfattade jag det då i alla fall. Överjag och överjag... måhända hade jag inte så mycket betänkligheter, nej.

Gubbenilådan: Du var alltså impulsstyrd? Är det så du menar?

Jaget: Nej, nej! Impulsstyrd? Du, om du ska hålla på så här så vill jag inte vara med i din quiz.

Gubbenilådan: Jaha, en öm tå det där märker jag.  Ja- vi går väl vidare då, Madame.

Jaget: Ja tack, Maestro.

Gubbenilådan: Vad är din favorifärg?

Jaget: Jasså, är vi på den nivån nu? Hm... min favorifärg... Får man säga mer än en?

Gubbenilådan: Du får säga än en, än två, än en en om du vill. Du har ju anlitat mig.

Jaget: Jaja, jag hajar... I så fall svarar jag väl gul då, och blå och grön. Fast jag är egentligen en humörfärgmänniska. Jag gillar olika färger olika dagar; ibland har jag en lila-rut-dag, ibland en svart, ibland grön-turkos, ibland rosa, ibland mönster. Du borde kanske fråga om jag har färger på veckodagarna i huvudet istället.

Gubbenilådan: Hm. Har du det då?

Jaget: Ja, har inte alla det? Söndag är vit, måndag brun, tisdag ljusblå, onsdag rödbrun, torsdag svartblå, fredag orange, lördag grön.

Gubbenilådan: Intressant, intressant. Själv är jag färgblind.

Jaget: Fast det spelar ingen roll. Det är inne i ditt huvud du ser det.

Gubbenilådan: Möjligen är det så. Jag har dålig fantasi ser du- och för mig är hela veckan ett blurr.

Jaget: Jaha.

Gubbenilådan: Du, jag börjar känna mig lite trött. Räcker det här för idag?

Jaget: Redan? Vi kom ju överens om tio frågor.

Gubbenilådan: Jo, men jag har ju ställt åtta sammanlagt. Visserligen inte från protokollet, men ändå. Kan vi inte ta de nästa måndag?

Jaget: Nja, vi får se. Jaja...  Strunt i det då. Tack för idag då i alla fall även om det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.

Gubbenilådan: Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jaget: Jodå. Det blir det visst det- ibland. Gå hem och drick te och ät en kaka, hördu- en hallongrotta eller något. Vi hörs.

Gubbenilådan: Japp. Hörs.

Den nya given

Bla

Bla, bla, bla. Blaa, blaa, blaa.
Bla,bla, bla, bla, bla, bla.
Blaa, blaa, blaa.
Bla, bla, bla, blaaa, blaaa, blaaa. Bla.
Bla, bla, bla, bla, bla ,bla, bla, bla, bla ,bla, bla, bla, bla, bla, bla, bla.
Bl… bl… bl… bl… bl...bl… blaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa. Bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbblaa. Bllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllaa.
Blaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Hm

jag har fortfarande en robot i halsen, men den har bestämt flyttat ett snäpp ner och intagit mandlarna. det gör ont- och ont skall med ont fördrivas.

några nyttiga förslag på vad som kan göras? kloride? jag har pepprat mig full med ingefära och vitlök, chili också, men det jag har är nog något slags virus...

nåväl. jaha, vad ska vi prata om idag ? hm. film? konst? lousiana har en utställning med max ernst som jag vill åka och se ( när roboten har flyttat), men jag efterlyser något med max walter svanberg. vet inte varför, men hans bilder har tilltalat mig allt sedan jag var barn. vi hade något jag kallade för "drakbåten" hemma på väggen; lila bakgrund om jag minns rätt, och tre spetsiga fjälliga figurer som flyter. någon sorts flyende imagismsurrealism som jag trivdes med redan då, liksom.

på tal om surrealism, vart är alla nyproducerade surrealistiska filmer? Science of sleep, absolut fabulös, men i övrigt verkar det knappt produceras sådant överhuvudtaget. jag har liksom fått tillräckligt med socialrealism, anti-hjältar och hemmafru-epos. eller, nej, jag gillar socialrealism. det gör jag. men jag skulle önska en lite...lite mer absurd twist eller något.

vi säger så.

(bilden är inte drakbåten utan en annan)

Ich robot

åtta dagar senare= ich habe einen kleinen robot en meinen haltz. das robot sprechen ein sproch ich nicht verstehen.
alla förstår att jag menar att jag har en robot i halsen som sitter på stämbanden och gör ont och är hes? bra. nilfisken har också varit dum idag; bråkat och åsamkat mig stor smärta i vänsterfoten, slingrat sig fram på sitt flegmatiska nilfiskiga vis utan tillstymmelse av entusiasm inför dammsugningen. jag tror den har gjort sitt om jag ska vara helt ärlig. synd på en så pass snygg metallisk skönhet men allt har ett slut förr eller senare... och våra skärmytslingar kan bli ett minne blott. skönt.

apropå mina senaste inlägg här: de är inte något jag kommer att sätta i system, om ni förstår hur jag menar. jag har åsikter, ja, men det var inte därför jag började skriva här. nej, här vill jag egentligen mest leka med fulskön fulhet, fantasi, ord, texter, bilder, funderingar, drömmar, yta, djup och annat krafs som för dagen råkar segla förbi. montezumas hämnd och muspip med tango, kvittenost, jordgubbar och nitratfilm liksom.

så att ni vet vart ni befinner er menar jag. och att jag också vet det.

annars? jodå, flyter. har inte känt efter riktigt, men... jo, bra faktiskt. ganska jämn, mindre trött, mer ljus. glad tror jag. ihopsamlad. okontaminerad. u.a.
längtar efter våren och sommaren förstås, och den där resan med.

härförleden fick jag förresten en underbar liten present, en bok med en samling bakrecept; plötsligt öppnar sig en ny värld av ickebakta blåbärscheesecakes, puderrosa maränger, mustiga kolatårtor med valnöt, puffiga pavlovas med inlagd frukt och vit choklad... jag vill göra allihop! nu! gud, jag kommer att gå bärsärkargång i baktillbehörshyllan. man skulle nästan kunna säga att bärsärken börjat redan faktiskt: jag köpte multikolorerat prickströssel idag, i förra veckan köpte jag lila/rosa strösselhjärtan som smakar björnbär och hallon. känns bra. de ligger i skafferiet och väntar, bidar sin tid...

No we can´t

Foto: Republikanska föreningen

Å ena sidan: Det är synd om dem, Viktoria och hennes schumme. De tvingas, i en allra högsta grad vuxen ålder, ansöka om godkännande hos både Carl-Gustaf och regeringen för att få tillstånd att göra något som vuxna människor till höger och vänster gör när de vill- gifta sig, bilda familj, flytta ihop, pussas offentligt osv.
Grundförordningen gällande monarkernas rättigheter och förpliktelser andas konservativt artonhundratal och rasbiologism.

Å andra sidan: Det är synd om oss alla som inte kan välja bort monarkin för en republik, och rösta om vem/ vilka som ska representera den. Och den dagen jag gifter mig flyger det inte några stekta sparvar in i munnen på mig, nej. Jag ser framför mig att jag och min blivande man får hosta upp vad som hostas upp kan- det vill säga låneklänning, hemlagad paj & smuggelvin till gästerna.

Det är dags för folkomröstning.

Njae...

...det bidde rosa. Å en pannkaka med blåbär.

Pucko med choklad

Jag råkade av en händelse snubbla över det här klippet genom att protagonisten i denna pinsamma sketch- eller vad ska vi den kalla den?- tipsade om den själv. Jag vet inte hur det gick till, men Jonas och jag är vänner i cyberrymden på ett sånt där harmlöst och distanserat vis, och det gläder mig mycket att han uppvisar sådan briljans när den maniskt uppskruvade folkliga värdinnan tutar på sensationslystet utan att alls lyssna på de inbjudna gästerna. Vill hon framstå som provokativ- ?- så gör hon det på ett förvånansvärt osofistikerat sätt. Pinsamt.

Språk är inte något statiskt- det är rörligt och formbart, böjligt över tid och miljö, influenser och strömningar. Barn lär sig tala efter vad andra säger. Hur svårt kan det vara? Vuxna skulle inte behöva förklara för barn varför man kallar något si eller så, om man från början använder en för ändamålet logiskt refererande term. Det är choklad i chokladbollar. Det är mint i mintkyssar, det är apelsin i apelsinjuice.

Jonas, jag ser fram emot nästa pjäs. Fem gånger Gud var underbar.

Potatisgris

Ingen går säker- var så säkra. Håll er inomhus så att ni inte retar upp någon med uniform.
Om mitt förtroende för blåklädda ordningsmaktsutövare var lågt redan innan, så har detta de senaste veckorna sjunkit till närmast obefintligt. Jag är rädd; Gestapofasoner för att någon pinkar ute i ett ödsligt område, förtäckta hot ( om ens det, direkta snarare) mot någon som bevittnar ett, från polisens sida, överdrivet våldsamt gripande av en privatperson, stående rasistiska epitet på olika personer som råkar befinna sig i skottgluggen, utnyttjande av psykiskt sjuk genom att övertala denne att ställa upp och bli mobilkamerafilmad på en psykiatrisk akut- för att en poliskollega som fyller år skall roas - vad är det här? Har de senaste årens utexaminerade konstaplar av misstag råkat passera nålsögat vid antagningen, trots uppenbara narcissistiska drag och våldsromantiserande vanföreställningar? Eller är det gamla uniformsrävar med sardoniska leenden som fått nog och nu- efter lång trogen tjänst under Schtadten- visar sitt rätta ansikte?

Det görs psykologiska tester av alla sökande till Polisskolan- jag är väldigt nyfiken på hur empiriska dessa är. Kanske Scenskolan kunde vara något istället. Jag menar, talang för skådespel måste de uppenbarligen ha när de genomgår intervjuer och tester, håller tungan rätt i mun och säger snälla genomtänkta saker så att de blir antagna.
Mytomani är för övrigt också en inte allt för ovanlig psykisk störning. Tro mig, jag vet. Jag har många års fältstudier av dessa ovan nämnda fenomen då jag förvärvsarbetat på mindre trevliga platser vid sidan om studierna.

Nej, jag känner vanmakt. Och rädsla. Vågar jag gå ut med hunden imorgon utan att vara rädd att någon i mörkt blåställ far fram med batong, skriker Halt! och hotar med arrest om hunden inte gör nummer 2 på rätt plats? Och om jag, gud förbjude, blir så rädd av denna myndighetsattack att jag kissar på mig under händelsen - blir jag då arresterad på grund av förargelseväckande beteende?

Hjälp.

Marsch pannkaka

Ovan illustrerade tomografi beskriver tydligt hur jag känner mig just nu, om vi bortser från läpparna.
Gammal bild, men den sätter huvudet på spiken. Jag är förtörnad.

Rosenroth- marsch pannkaken!

Lakritstugg

...//Och den obarmhärtiga kylan höll henne i ett fast grepp.//...

Lamasockarna värmer med nöd och näppe och medan mina tankar går till när jag var barn och fullkomligt älskade vintern, vilket känns helt främmande nu, hasar jag mig ut i köket och sätter på tevatten. Och fler saker dyker upp i huvudet när jag står och måttar gröna blad i en rostig tesil. Saker från förr som ter sig helt främmande vid en jämförelse med nu. Exempelvis känslan av att känna mig annorlunda och inte passa in, som har övergått i en slags jag visste det hela tiden-lugn, där både företeelser och människor på olika sätt nu i efterhand mest känns bisarra.

Kanske är det eureka, kanske har jag vuxit i kapp mig själv. Kanske omfamnar jag med glädje känslan annorlunda istället för att springa ifrån den. Jag är inte sinnessjuk, och har mig veterligen aldrig varit det. Bara lite egen. Vanlig, men egen. Lite dramatisk. Spretande. Otålig. Rastlös.

När jag var barn tyckte jag inte om att bli lämnad ensam. Jag avskydde det.
När detta oundvikligen skedde, skrek och tjöt jag tills någon kom och räddade mig från detta fasansfulla.
Om det var så att jag av en händelse var den enda som var vaken hemma och alla andra i familjen låg och sov, fick jag en klump inombords. Jag brukade säga att det isade i magen.
När vi var bortbjudna till någon och sen skulle åka därifrån klamrade jag mig resolut fast i stolar, bord eller människor för allt vad tygen höll- och vägrade släppa. Efterhand när mina föräldrar lyckats få loss mig, ursäktat sig hundra gånger för värdparet, stuvat in mig i bilen hos syskonen, och vi alla till slut var på väg hem- då grät jag. Och magen isade. När vi kommit hem fortsatte jag att gråta, den följande natten grät jag, och nästa dag grät jag som regel också. Först på tredje dagen brukade jag ha återhämtat mig och vara mitt vanliga men annorlunda jag igen.
När jag sen blev lite äldre, låt säga tio-elva år, och förstod någorlunda vart känslan kom ifrån och varför, blev den inte mindre; men den blev hanterbar.
( Beteendet med att klamra mig fast i möbler och människor försvann någonstans i 4-5 års åldern, vill jag tillägga.)

Nuförtiden uppskattar jag ensamtid. Jag längtar efter den och behöver den; den är bra för tänkandet. Den gör mig lugn. Den är inte hotfull; den är en vän. Det är inte det att jag ogillar att ha människor omkring mig, nejdå. Tvärtom. Speciellt de som står mig nära. Men ibland kan jag på något vis känna mig... ja, kontaminerad av störningar utifrån. Liksom uppfylld av saker som ligger i vägen för det andra viktigare, och det är just då ingen och ingenting, är det jag längtar efter.

Jag tänker att när man hinner i kapp sig själv och kanaliserar annorlunda till det som gör en lycklig, måste det vara : eureka. Det är skönt att det inte tog längre tid än så här...

Fanfar!

Nu vill jag ha lakrits.

Hjärnkramp

Ingen musik söder om åsen idag. Men kanske sen.

Memorias promemoria

Would you please put down that
telephone
We´re under fifteen feet of pure
white snow

Is anybody
Out there please?
It´s too quiet in here
And I´m beginning to freeze
I´ve got icicles hanging
From my knees
Under fifteen feet of pure white snow

Is there anybody here who feels this low?
Under fifteen feet of pure white snow

(N. Cave 2001)

Birthday dream

Först presenterna...



... och sedan ett dignande frukostbord...




...som aldrig tog slut.


Tillvaron är inte alls dum ibland. Tack J.

One of those days

Du vet en sådan där dag när du vaknar upp på morgonen och känner att: Jo, allt är rätt bra ändå. Jag är rätt okej. Saker runt omkring mig är rätt okej. Vid närmare eftertanke j-kligt okej. En sådan där dag när du hör musiken fastän det är tyst i lägenheten, förutom en hund som morrar i mungipan åt brevbäraren, och du inte riktigt kan sätta fingret på vad det är du känner- förmodligen är det hopp. Du känner hopp. Inför framtiden. Inför kärleken. Drömmarna. It´s going to be all right, liksom.

En sådan dag hade jag igår. Jag försökte hålla den kvar med ett hårt grepp, men till slut slingrade den sig loss, gled igenom mina fingrar ner på golvet och rullade ljudlöst in i en vrå när kvällen kom. Jag saknar den fortfarande trots att den här dagen också varit fin. Musiken har inte hörts lika starkt, men den har funnits där. Som en försiktigare bakomliggande klang. Ikväll ska min födelsedag firas. Jag ska klä mig fint i en svart blank klänning, sätta klämmor med gröna tygrosor i håret, äta god mat och dricka gott vin, men jag kommer ändå att sakna dagen igår. Och kanske dagen idag. Det är då jag har det som bäst tror jag. På dagen. Det är då mörkret inte kommer åt mig lika lätt, det är då jag är som mest produktiv. Jag är en dagfjäril helt enkelt. Jag blir lite tyngre till mods när kvällen kommer, och föds på nytt nästa morgon. I och för sig med samma skal, men med nytt liv och orörd energi. Ingen har varit och trampat in på min zon utan tillstånd, eller spökat överraskande för mig. Nja, kanske i drömmen då - men det tillhör någonting annat.

Konstkt